Om du missade bioaktuella Shirin Neshats utställning på kulturhuset tycker jag synd om dig. Aldrig tidigare har en utställning gripit mej så djupt som Neshats förvirrade, svårmodiga men starka kvinnor gjort. Känslan som infann sig när man kastades från självmord, till självförverkligande, hopp och svek var ofattbar.
I sitt formspråk är hon både realistisk men samtidigt drömsk. Färgerna är ibland dovt nertonade, ibland polariserade till smärtgränsen. Och alla dessa kvinnor utan män rör sig än som trastar, än som fjärilar.
(Nämen, vilket ovanligt poetiskt inlägg för att vara mej!)
Den svenska trailern var censurerad, håll till godo med en på italienska :)
Hennes konstnärsnamn är inspirerat av Pippi Långstrump som ni märker, och det måste man ju bara gilla…
Pippilotti Rist är en videokonstnär, född i Schweiz. Det hon gör är ofta färgglatt och fyllt av någon sorts surrealism, eller vad man nu kan vilja kalla det. Det här är ett av hennes videokonstverk och jag vet inte varför jag blir som hypnotiserad av det. Det är kanske ansiktet som visar sig och försvinner under blommor, blicken som öppnas upp och sen försvinner…kommer tillbaka, och försvinner igen. Eller kanske är det bara den mystiska musiken i bakgrunden som förvirrar mig…
År 2007 visades hennes videoinstallation “Gravity, be my friend” på Magasin 3. Jag såg det tyvärr inte men har sökt lite på youtube och hittat ett par av hennes verk.
Jag brukar generellt inte tycka om videokonst. Det känns som att det alltid föreställer samma saker. Jag brukar tycka att det känns så uttjatat av någon anledning det här med kvinnoansikten filmade lite uppifrån, med smink som smetats ut i ansiktet av vattnet, eller en dansande tjej i vit klänning, just sådant Pippilotti Rist faktiskt har med i denna video. Ändå dras jag till den, och det är väl just på grund av stämningen, för att den ger mig något. Det går inte att sätta ord på vad det handlar om, men man sugs in i mystikens värld för någon minut.
