Jag var på föreläsning på Konstakademin ikväll. Det var Susanna Slöör som är Konstakademins nya ständige sekreterare som talade om trender i det samtida måleriet. 50 bilder på 50 minuter utgjorde en spännande och inspirerande föreläsning om vad som hänt med måleriet under 90-talet men framförallt 2000 talet och främst de tendenser man ser i konstnärernas verk idag.
(verk av Hans Lannér)
Det var ett väldigt tydligt och okonstlat föredrag som faktiskt bekräftade en del av mina egna reflektioner som kommit upp under olika utställningsbesök det senaste året (har inte riktigt vågat tro på att de reflektionerna stämmer, som ung konstintresserad är man rädd för att ha fel, kanske ibland med rätta? Notera ibland). Det handlar om att många konstnärer idag jobbar i en stil som kanske bäst beskrivs som “figuration i abstrakt form”. Målningarna är oftast föreställande till viss del - men bitarna är ihopsatta på ett nytt sätt, i fragmentariska delar, som bildar en antingen drömsk eller motsägelsefull bild. Ett exempel på en bild med motsägande teman är “Hitler och drömköket” målad av Dick Bengtsson, där Hitler står med en tankebubbla visandes ett snyggt kök. Mycket spännande!
Andra konstnärer som tas upp är tillexempel Linn Fernström, Gunnel Wåhlstrand, Anastasia Ax, Neo Rauch, Elisabeth Peyton, Astrid Sylwan, Matthew Ritchie, Kristoffer Zetterstrand och Kristin Baker.
Susanna Slöör pratar om en vilja som tydligt framkommer i många av målningarna: en vilja att skapa bilder så som de kanske ser ut i våra hjärnor - fragmentariska, många bilder i ett. I hjärnan lever olika uttryck, tankar och färger. Ingen entydighet här inte!
Det är ofta målat så det ser ut som om vissa delar var inklistrade som i ett collage, ja, det är nog framförallt det jag har funderat över efter att ha varit runt på olika utställningar den senaste tiden (Utan att ha gått djupare in på någon innebörd av denna trend).
Det är enligt Slöör, tydligt att många konstnärer tagit inspiration från moderna medel som dataspel och grafitti men att det samtidigt finns en vurm för att utöva hantverket med teknisk skicklighet, att jobba länge med ett och samma verk, som man gjorde förr. Det kan vara en reaktion mot tidens tempo, att man faktiskt tar sin tid för att göra det klart och göra det bra. Susanna Slöör ser både positivt och negativt på detta: Det är ett intressant fenomen och en bra reaktion men samtidigt är det tråkigt att betraktarna oftast fastnar för det som verkar vara tekniskt skickligt gjort, när det idag kan ta ett par minuter att göra en bild som ser extremt noggrannt gjord ut (photoshop etc.)
Perspektiven satta ur spel! Ett tillbakagående till ett lite mer poetiskt, aningens mer abstrakt bildarbete, ett sorts “färgdiktande” är något Susanna Slöör märker av nu.
Plötsligt får man ett tydligare sammanhang som gör det ännu mer intressant att följa vad som händer i konstens värld. Man vet aldrig…
Så lär Ivar Arosenius ha sagt om sig själv. Jag besökte i helgen utställningen med hans verk på Waldemarsudde. Lite torrt, kanske man kan tro, men jag var extra förväntansfull eftersom Arosenius skrev och illustrerade barnboken “Kattresan” som mina föräldrar läst för mig otaliga gånger när jag var liten. Utställningen rymmer massor; Arosenius hann verkligen måla mycket under sitt 30-åriga liv, det kan man lugnt konstatera när man vandrar bland små fina porträtt av hustrun Eva och dottern Lillan och större temperamålningar av glada, något groteska dryckesfester, samt sorgliga motiv av fattigdomens Sverige.
Arosenius föddes 1878 och dog 1909. Han levde under många år ett ganska ohälsosamt bohemliv, dessutom led han av blödarsjuka (han dog av samma sjukdom). Han hade många konstnärsvänner, reste runt i Europa en period och ställde ut akvareller i Paris, bland annat. När han och Eva gifte sig la Eva, som själv var konstnär, ner sitt konstnärsskap för att ta hand om hem och familj, och Ivar Arosenius liv blev lugnare.
Blandningen av verk är motsägelsefull och intressant. Den stämningsfulla husfriden han så skickligt lyckats måla av kontrasteras på ett nästan otäckt sätt av andra groteska motiv, som man inte riktigt vill ha med att göra. Jag fastnar för porträtten av dottern Lillan, som sig själv eller någon sagofigur.
Suzanne Valadon är namnet på en spännande konstnär som verkade i Paris i början av 1900-talet. Hon började sin karriär som cirkusartist och som modell åt bl.a Renoir och Toulouse Lautrec, men Edgar Degas uppmuntrade henne att satsa på sitt eget måleri. Hon blev så småningom en erkänd konstnär, självlärd utan konstnärlig utbildning.
Valadon arbetade ofta med att avbilda den kvinnliga kroppen i sina målningar, men skildrade den på ett annorlunda sätt än många manliga kolleger. I målningarna fokuserade hon ofta på ögonblicket och situationen modellen befann sig i, och kvinnorna representerade i hennes målningar är ofta absorberade av en aktivitet.
Nudes, 1919
The Blue Room, 1923
Portrait d’Erik Satie1893. Porträttet föreställer kompositören Erik Satie, som Suzanne Valadon hade ett förhållande med en tid.
Jag tog chansen att se Caspar David Friedrich målningar på Nationalmuseum innan utställningen tog slut och jag blev både överraskad och imponerad. Landskapen som ofta föreställer berg, stränder eller träd inger alla en fridfull (eller ibland mer spännande) och romantisk känsla. Ljuset är otroligt vackert. Caspar David Friedrich tyckte det var viktigt att man inte bara målar det man ser framför sig, utan samtidigt det som man ser för sitt inre, och det märker man tydligt när man ser någon av målningarna.
Caspar David Friedrich föddes i Greifswald, en nordtysk hamnstad. Han utbildade sig vid Köpenhamns konstakademi och han var nära vän med den norske målaren Johan Christian Dahl.
Efter att ha sett ett stort antal målningar av denne skicklige konstnär känns de samtida kommentarerna av nutida konstnärer som fanns på en separat utställning, aningens torftiga. Det kan inte hjälpas. Samtidigt kan jag hålla med om att det är en spännande idé att låta Caspar David Friedrich känsla i måleriet flyta över i moderna motiv och tekniker.
När jag såg videon Grizzly Bears “Ready Able”, fastnade jag verkligen för den surrealistiska kombinationen av sorgsna lerfigurer och naturfoto. Videon är skapad av konstnären Allison Schulnik, född 1978 i San Diego, idag verksam i Los Angeles.
Hon skapar inte bara experimentella animerade videos, utan rör sig mellan oljemåleri, skulptur, teckning och filmer.
Hennes figurer beskriver ofta utstötta clowner - skrämmande och tilltalande på samma gång, med ett uttryck som liknar ett barns ohämmade fantasi, som bär på något hemlighetsfullt och svårfångat.
Även djuren har en central plats i Allison Schulniks konst. Apor, vita tigrar, hästar, tvehövdade björnar och bläckfiskar - expressionistiska fabler i färgstarka lager av färg.
I en intervju http://i1.exhibit-e.com/markmoore/4be7ff2e.pdf beskriver hon hur figurerna bär ofta mänskliga drag, speciellt i blicken, och de diffusa gränserna mellan djur och människa är återkommande i hennes verk.
Jag tycker att även gränsdragningarna mellan de olika medierna i hennes konst smälter samman, det är som att målningarna är skulpterade, och de tredimensionella verken målade.
Som hon själv uttrycker det “I really just make work and I don’t really think about it. I like to see the material move and breath, and melt. I don’t like things to stay static” (http://www.fecalface.com/SF/index.php?option=com_content&task=view&id=1665&Itemid=92)
Total brist på inspiration betyder kanske att man återgår till det ursprungliga och enkla? Eller tyder realism i konst och litteratur på att man istället vill visa sig reaktionär mot det konceptuella, subjektiva eller drömska? Och vad har hänt med det enkla i dessa dagar?
I vilket fall vill jag dela med mig med lite naket från förr i tiden.
Nudes, 1919
The Blue Room, 1923
Portrait d’Erik Satie1893. Porträttet föreställer kompositören Erik Satie, som Suzanne Valadon hade ett förhållande med en tid.
