Att måla med fotografi
Hittade av en slump detta fotografi på internet, och fastnade direkt för dess måleriska, drömska uttryck. Edward Steichen hette den amerikanska fotografen som tagit bilden föreställande Flatiron Buildning 1904.
Edward Steichen fotograferade runt 1920-och 30-talen för tidningarna Vogue och Vanity fair, och var också curator för ett galleri där bl a Matisse och Picassos verk visades.
I bilden The pond - moonlight ville Steichen uppnå effekten av färgfoto innan den riktiga tekniken för färgfoto etablerats.
Steichens porträtt av skådespelerskan Gloria Swanson
“Fan vad jag är begåvad”!
Så lär Ivar Arosenius ha sagt om sig själv. Jag besökte i helgen utställningen med hans verk på Waldemarsudde. Lite torrt, kanske man kan tro, men jag var extra förväntansfull eftersom Arosenius skrev och illustrerade barnboken “Kattresan” som mina föräldrar läst för mig otaliga gånger när jag var liten. Utställningen rymmer massor; Arosenius hann verkligen måla mycket under sitt 30-åriga liv, det kan man lugnt konstatera när man vandrar bland små fina porträtt av hustrun Eva och dottern Lillan och större temperamålningar av glada, något groteska dryckesfester, samt sorgliga motiv av fattigdomens Sverige.
Arosenius föddes 1878 och dog 1909. Han levde under många år ett ganska ohälsosamt bohemliv, dessutom led han av blödarsjuka (han dog av samma sjukdom). Han hade många konstnärsvänner, reste runt i Europa en period och ställde ut akvareller i Paris, bland annat. När han och Eva gifte sig la Eva, som själv var konstnär, ner sitt konstnärsskap för att ta hand om hem och familj, och Ivar Arosenius liv blev lugnare.
Blandningen av verk är motsägelsefull och intressant. Den stämningsfulla husfriden han så skickligt lyckats måla av kontrasteras på ett nästan otäckt sätt av andra groteska motiv, som man inte riktigt vill ha med att göra. Jag fastnar för porträtten av dottern Lillan, som sig själv eller någon sagofigur.
“Flickan vid ljuset”
Vita lögner
Något som länge förnekats, och fortfarande förnekas, är att antika grekiska och romerska skulpturer var bemålade i starka kulörer. På marmorskulpturerna har färgen av tiden i de flesta fall vittrat bort, färgspåren är ofta obefintliga, och de flesta museibesökare vet inte om att marmorn en gång var bemålad.
Även om man länge har vetat om att skuplturerna från början var polykroma, har forskare oftast valt att undanhålla detta för musei- och galleribesökare, och det monokroma har blivit något av en norm och en identitet för den europeiska konsthistorien.
Glyptoteket i Köpenhamn har dock haft en utställning där antika skulpturer rekonstruerats med färg, och i höst öppnar Medelhavsmuseet sin utställning, “Vita Lögner”: http://www.etnografiska.se/smvk/jsp/polopoly.jsp?d=2227&a=16514.
Glyptotekets porträtt av Caligula
moderniteten
I år är det hundra år sedan en italienare vid namn Filippo Tommaso Marinetti skrev det första Futuristiska Manifestet. Detta banade väg för ytterligare ett antal estetiska manifest som kom att revolutionera konst - och litteraturutövningen under hela 1900-talet, ända fram tills idag.
Futuristerna menade att konsten, litteraturen skulle genomsyras av våldsförhärligande, teknik, mekanik, energi, krig och anarki. Traditioner och instutioner skulle raseras, kvinnor skulle föraktas. Upproret och modet förhärligades.
Hur moraliskt tveksamt detta än må låta idag, så var det revolutionerande år 1909. Och det kom att influera en hel konstvärld.
Umberto Boccioni, The Cavalry Charge
Vidare utveklades en rad konstgenrer, i spåren av detta, och en av dessa var Dada, Dadaismen. Även den fick ett eget manifest, skrivet av bland andra konstnären Tristan Tzara.
http://www.391.org/manifestos/191804dadaist.htm
Dada med sina förvirrande, till synes intetsägade dikter, målningar och kollage är ågot av en personlig favorit. Det är kryptiskt och mångfacetterat. Svårtåtkomligt och rent ut sagt märkligt. Men där finns en enorm kretivitet, en enorm suggestion, som i varje fall jag beundrar stort. Det paradoxala i manifestets betydelse som regelverk kontra det budskap som konsten i sig vill ge sken av är dessutom mycket intressant.
Raoul Hausmann, The Art Critic
Hanna Höch
Dada-Rundschau (Dada-Review), 1919”
© VG Bild-Kunst, Bonn 2004
Efter dessa strömningar följde bland annat konceptualismen, en konstgren som har stor verkan idag. Just nu visar Magasin 3 en utställning med Sol LeWitt, något som jag råder alla att gå och se.
Sol LeWitt
Konceptualismen är även den intressant i sig, som konst, men framför allt i teorin. Varje konstverk har en eget manifest och styrs ofta av instutionernas (publik, muséer, gallerister, kritiker) granskande öga. Verket kan omtolkas för varje gång en ny person ser det. Det, om något, är intressant, och något som man kanske kan kalla tidlöst?
