utsuddat…

Igår kikade jag snabbt in på utställningen med Maria Miesenbergers foton på Lars Bohman Gallery. Hon ställer ut de sista bilderna i ett stort fotografiskt projekt, “Sverige/Schweden”. (Fotografierna har nu även samlats i en bok med texter av Elfriede Jelinek och Jan-Erik Lundström).


Maria Miesenberger har jobbat på det sättet att hon tar fotografier ur familjens gamla fotoalbum, hennes fars negativ i det här fallet, som hon gör egna kopior på, suddar ut personerna i fotot med svart tusch så att de blir svarta siluetter eller bara väldigt grå och blurriga. Till sist fotar hon av de nya bilderna och arbetar i mörkrum med framkallning för att få fram rätt ljus och skärpa.

Tittar du i ditt eget fotoalbum blir du kanske uppfylld av känslor och minnen. Maria Miesenberger har utgått från något väldigt personligt och mixtrat för att få det allmänmänskligt. För man förstår direkt vad det är för typ av miljö trots att människorna är utsuddade från fotografiet. Till en början funderar man kanske mest på vilka människor hon suddat bort - vilka var/är personerna i hennes familj? Lyckliga? Olyckliga? Men…det går ju inte att få reda på. Snart ersätts de frågorna med frågor om den egna familjen, vilken är min upplevelse i det här? Vem är jag i de här fotona?

Och man känner sig kanske lite rädd och löjlig på samma gång för att man som svensk känner så väl igen dessa typiska miljöer - stranden, barnkammaren, fotbollsplanen…

http://www.gallerilarsbohman.com/artist.asp?art_name=Miesenberger läs mer här om du vill!

Comments

Eva Klasson


I fredags när jag satt och bläddrade i svenskan så såg jag det här fotot, av Eva Klasson. Jag tyckte den var helt fantatisk (den bild ni får ta del av är avfotad och gör den nog inte rättvisa, men, men), det igenkänningsbara, och känslan av närbild trots ovissheten om vad det faktiskt var på bilden, landskap av hud tänkte jag, nära fast ändå som någonting stort man blickar över. Jag kom sedan ihåg, när jag läste vidare i artikeln, att jag sett några av Eva Klassons verk tidigare. Hon var nämligen med och ställde ut på Moderna, i utställningen Åter till verkligheten förra året. Hon fotograferar främst sig själv, så nära att det ibland blir svårt att urskilja vad man ser, vilket får fantasin att spinna vidare. Bilderna är framförallt svartvita närbilder på hud, och olika veck och platser på kroppen. Nu har hon en utställning på Gun Gallery, Runebergsgatan 3, till och med den 28 Mars.

Comments

Obruni = vit man från horisonten


På Lavagalleriet den 8 januari till 24 januari visar Jack Hildén foton han tagit under sin resa till Ghana.

Jacks egna ord om utställningen:
“Om de magiska ingentingögonblicken i vardagen, som finns överallt. Om klichéer som “De är glada för så lite”, och att få dem så kompromisslöst bekräftade.”

Comments