Hittade av en slump detta fotografi på internet, och fastnade direkt för dess måleriska, drömska uttryck. Edward Steichen hette den amerikanska fotografen som tagit bilden föreställande Flatiron Buildning 1904.
Edward Steichen fotograferade runt 1920-och 30-talen för tidningarna Vogue och Vanity fair, och var också curator för ett galleri där bl a Matisse och Picassos verk visades.
I bilden The pond - moonlight ville Steichen uppnå effekten av färgfoto innan den riktiga tekniken för färgfoto etablerats.
Steichens porträtt av skådespelerskan Gloria Swanson
“Alice dreams that she sees the White Rabbit and follows him down the Rabbit-hole, into the Hall of Many Doors.”
Alice i Underlandet anno 1903. Stumfilm förstås, men tänka sig att man kunde krympa Alice redan då. Specialeffekterna fanns alltså 107 år innan Tim Burtons 3D-film kom upp på bioduken…
Tips: Nordiska museets modemakt - 300 år av kläder
Ikväll var jag på studiebesök med kursen jag studerar och såg Nordiska museets nya satsning, “Modemakt - 300 år av kläder”. Det är en utställning som kommer pågå tillsvidare på museet, med kläder från tre olika årtionden, 1780-, 1860- och 1960-talen, epoker då t.ex. nya idéströmningar kom att påverka modet, och modet i sin tur satte sin prägel på samhället.
Vi hörde också utställningen projektledare och formgivare berätta om arbetet bakom projektet. Det är intressant att det ligger så mycket arbete bakom vår helhetsuppfattning av en utställning, i det här fallet spelade ljusättning stor roll, tematiskt skiftande golv och dockor gjorda utifrån levande dansare.
Inspirerad av Dortes inlägg om videon till Young folks blev jag lite lockad av att kolla upp vem som stod för animationen. Tecknaren heter Graham Samuels och är bosatt i Stockholm. Jag fastnade för hans illustrationer av människor i olika miljöer, vissa mer surrealistiska och andra vardagliga, samtidigt laddade.
Något som länge förnekats, och fortfarande förnekas, är att antika grekiska och romerska skulpturer var bemålade i starka kulörer. På marmorskulpturerna har färgen av tiden i de flesta fall vittrat bort, färgspåren är ofta obefintliga, och de flesta museibesökare vet inte om att marmorn en gång var bemålad.
Även om man länge har vetat om att skuplturerna från början var polykroma, har forskare oftast valt att undanhålla detta för musei- och galleribesökare, och det monokroma har blivit något av en norm och en identitet för den europeiska konsthistorien.
Glyptoteket i Köpenhamn har dock haft en utställning där antika skulpturer rekonstruerats med färg, och i höst öppnar Medelhavsmuseet sin utställning, “Vita Lögner”: http://www.etnografiska.se/smvk/jsp/polopoly.jsp?d=2227&a=16514.
Nog skulle det vara skönt om man kunde ta sig fram simmandes i en blå lagun, istället för att behöva tampas med denna snömoddiga och livsfarligt hala terräng.
I väntan på att isen ska släppa sitt krampaktiga grepp om Stockholms tak och trottoarer, och smälta till vatten som man så småningom kan ta somriga nattbad i, är Pippilotti Rists poetiska undervattensvärld bra escapism.
Att se videoinstallationen i utställningen “Gravity be my friend” som visades på magasin 3 2007 var förstås en mer suggestiv upplevelse än att se den via Youtube, men förtrollande är det.
Suzanne Valadon är namnet på en spännande konstnär som verkade i Paris i början av 1900-talet. Hon började sin karriär som cirkusartist och som modell åt bl.a Renoir och Toulouse Lautrec, men Edgar Degas uppmuntrade henne att satsa på sitt eget måleri. Hon blev så småningom en erkänd konstnär, självlärd utan konstnärlig utbildning.
Valadon arbetade ofta med att avbilda den kvinnliga kroppen i sina målningar, men skildrade den på ett annorlunda sätt än många manliga kolleger. I målningarna fokuserade hon ofta på ögonblicket och situationen modellen befann sig i, och kvinnorna representerade i hennes målningar är ofta absorberade av en aktivitet.
Nudes, 1919
The Blue Room, 1923
Portrait d’Erik Satie1893. Porträttet föreställer kompositören Erik Satie, som Suzanne Valadon hade ett förhållande med en tid.
På Lavagalleriet den 8 januari till 24 januari visar Jack Hildén foton han tagit under sin resa till Ghana.
Jacks egna ord om utställningen: “Om de magiska ingentingögonblicken i vardagen, som finns överallt. Om klichéer som “De är glada för så lite”, och att få dem så kompromisslöst bekräftade.”
När jag såg videon Grizzly Bears “Ready Able”, fastnade jag verkligen för den surrealistiska kombinationen av sorgsna lerfigurer och naturfoto. Videon är skapad av konstnären Allison Schulnik, född 1978 i San Diego, idag verksam i Los Angeles.
Hon skapar inte bara experimentella animerade videos, utan rör sig mellan oljemåleri, skulptur, teckning och filmer.
Hennes figurer beskriver ofta utstötta clowner - skrämmande och tilltalande på samma gång, med ett uttryck som liknar ett barns ohämmade fantasi, som bär på något hemlighetsfullt och svårfångat.
Även djuren har en central plats i Allison Schulniks konst. Apor, vita tigrar, hästar, tvehövdade björnar och bläckfiskar - expressionistiska fabler i färgstarka lager av färg.
I en intervju http://i1.exhibit-e.com/markmoore/4be7ff2e.pdf beskriver hon hur figurerna bär ofta mänskliga drag, speciellt i blicken, och de diffusa gränserna mellan djur och människa är återkommande i hennes verk.
Jag tycker att även gränsdragningarna mellan de olika medierna i hennes konst smälter samman, det är som att målningarna är skulpterade, och de tredimensionella verken målade.
Som hon själv uttrycker det “I really just make work and I don’t really think about it. I like to see the material move and breath, and melt. I don’t like things to stay static” (http://www.fecalface.com/SF/index.php?option=com_content&task=view&id=1665&Itemid=92)
Annika von Hauswolff är en svensk konstnär och fotograf som fick sitt genombrott i början av 90-talet, och som sedan dess har utvecklat en väldigt eget, intressant uttryck. Bilderna är personliga och dokumentära på samma gång, och motiven liknar ofta brottscener.
I många av fotografierna finns något ganska obehagligt, men som snarare än att verka repulsivt, lockar till att undersöka.
Det skrämmande och skeva kontrasteras ofta mot något poetiskt och förföriskt, som i “The Third Position in between Two Worlds Where One Is Called Infidelity and the Other One Decay”, där en kvinna i står i ett rum, med kläderna märkligt nedhasade och knutna runt kroppen. Kvinnan i bilden känns begränsad och fängslad, och monumental likt en antik stenstaty, vilket jag samtidigt kan tycka ger fotografiet en viss styrka och skönhet.
I många av Annikas bilder blandas vardagsrealismen med något bisarrt, som drar åt surrealismens och psykoanalysens tankar om vårt undermedvetna och våra drömmar. Ibland, som i sista bilden “Mom and Dad Making Out” ger det också bilderna en humoristisk och lekfull ton.
“The Third Position in between Two Worlds Where One Is Called Infidelity and the Other One Decay”
“The Petrified Couple”
“Back to Nature”
“Mom and Dad Making Out”
Ordet “Rokoko” kommer från franskans rocaille och coquille som betyder klippa respektive snäcka, två organiska former som inspirerat i rokokon.
1700-talets rokoko kännetecknas för det exotiska och romantiska, det satiriska och utsvävande, ett uttryck som känns väldigt befriande nu när den bistra vinterkylan har kommit på riktigt.
Då frossar jag gärna i överdådighet och macarones (små franska marängkakor) genom att titta på filmen Marie Antoinette av Sophia Coppola.
Yuri Norstein är en rysk animatör vars uttryck jag har fastnat för väldigt mycket under den senaste tiden. Norstein föddes år 1941, i en rysk by under andra världskriget, och han berättar själv i en dokumentär om hur han minns atmosfären som präglade de första åren av hans uppväxt. “The feeling in the corridor, a room, in the frost, the smell of frost, the smell of snow”, som han själv beskriver minnena av sinnesintrycken. “And the tango, The Tired Sun, that could be heard everywhere”, berättar han, och den musiken finns också med i bakgrunden till en av hans filmer, “A Tale of a Tale”. Där har det narrativa, alltså den kronologiska berättelsen, fått ge vika för mer oordnade sekvenser, eftersom Yuri ville återge känslan av hur människan bygger sina minnen mycket på associationer. Karaktärerna i den filmen har han också hämtat med inspiration från släktingar och människor i hans omgivning från barndomen.
I sina sagolika animationer rekonstruerar Yuri Norstein det lilla barnets fragment av minnen. Han klipper, klistrar och målar, sätter ihop och lappar över. Med flera lager av struktur skapar han poetiska, tredimensionella världar fyllda av igelkottar, ugglor, vargar, soldater, dansare, barn och vuxna i trolska skogar och utförligt dekorerade miljöer av samhällen.
Husen och träden är ofta, som i “Seasons” ornamenterade likt pepparkakshus, landskapen är skira som broderade dukar.
I “Hedgehog in the fog” laborerar Norstein med den animerade dimman, där effekten blir mjukare och mer flytande.
Mitt namn är Lovisa Bornold, jag är 20 år och pluggar just nu en kurs i samtidskonst på Stockholms Universitet. Gör lite annat också, som att flanera, filosofera, dansa och dricka mycket té, helst med goda vänner.
Ett fint citat bara:
Vi ligger alla i rännstenen, men somliga av oss blickar mot stjärnorna. - Oscar Wilde
Glyptotekets porträtt av Caligula
Nudes, 1919
The Blue Room, 1923
Portrait d’Erik Satie1893. Porträttet föreställer kompositören Erik Satie, som Suzanne Valadon hade ett förhållande med en tid.
