Japan gånger tre

Ett möte med ett proffs
För ett tag sedan så var jag på väg till Carl Malmstensskolan på Lidingö. Jag var sen för Lidingöbanan ville inte komma i tid på grund av kylan. Men när jag tillslut klivit av och närmade mig den snygga, nybyggda skolbyggnaden i mörkret såg jag hur mycket folk som trängdes därinne och jag blev på en gång väldigt förväntansfull. Jag kom dit för att titta på en föreläsning som hölls av “boxmaking”-mästaren Mr Norio Tanno, från Japan. Hans profession är att tillverka små finmejslade och enormt avancerade askar i trä.

Rummet var verkligen proppfullt och jag trängde mig fram och försökte kika in. Först kunde jag inte se Mr Tanno själv, utan hörde bara rösten en aning men efter en stund kom jag in i rummet och det var verkligen en upplevelse. Först häpnar jag över Mr Tannos engelska som är ganska hackig, han har svårt att hitta orden, men till sin hjälp har han en powerpoint med engelska meningar till bilderna, som han kan läsa ifrån. Han skrattar mycket, gör gester och verkar väldigt ödmjuk.

Det som slår en efter ett tag är att han verkar ha någon sorts aura runt omkring sig som också smittar. Det gör att föredraget blir enormt lyckat, den hackiga engelskan är inget problem (det är snarare befriande för lyssnarna) och jag går därifrån med en känsla av upprymdhet, full av inspiration. Det måste ha och göra med Mr Tannos dragningskraft till det egna arbetet, både den och resultatet av arbetet är så imponerande! Man får en stark längtan efter att riktigt gräva ner sig i ett eget intresse och sträva efter att bli sådär riktigt riktigt bra.

Efteråt får jag hastigt och plötsligt chansen att prata lite med honom. Jag träffar också handledaren jag hade på min prao på ett möbelsnickeri för några år sen, Leif Burman, som också är proffs på att tillverka askar i trä och har jobbat mycket tillsammans med Tanno. Jag blir introducerad och jag hinner säga att jag verkligen gillade hans föreläsning. När han frågar om jag själv håller på med trä måste jag tyvärr svara “inte så mycket tyvärr”. Trots det blir jag inbjuden till hans verkstad/workshop, om jag eventuellt skulle komma till Japan någon gång.

Tokyo Stories
“Tokyo Stories”- utställningen som nu befinner sig högst upp i Kulturhuset är en fantastisk samling svartvita fotografier från en otroligt spännande stad. De är tagna av tre olika fotografer och tar med sig betraktaren till en stad i förändring, en stad där många många människor lever så väldigt olika liv. Det är just det som gör utställningen så berörande, alla fantastiska människoporträtt. Ett litet barn i en stor park, en man väntandes i en lång kö till telefonkiosken, studenter i vilda protester på gatan, propra politiker på rad, vackra geishor, ett smutsigt gatubarn med en cigarett i mungipan, avklädda dansöser bakom som dricker bakom kulisserna, ett par på café…

Ja, bilderna från gatulivet i Tokyo, under perioder från 30-talet och framåt, rymmer fantastiska historier som jag vill veta mer om efter att ha gått länge bland fotona. Vilka var/är alla dessa personer? En innehållsrik stadsvandring, helt klart.

Och så ett litet sidospår…
För övrigt så är jag helt såld på Haruki Murakamis böcker (nu när jag ändå är igång på tema Japan, han är en av Japans främsta författare). De är inte kloka! Jag har läst 4 av dem och jag fullkomligt slukade dem alla. Ska man läsa en bok under en lång tågresa så ska man läsa exempelvis “Norwegian Wood” av honom. Jag gjorde det och istället för att uttråkad sitta och trumma med fingrarna på rutan varvat med att känna mig åksjuk, satt jag besatt och vände blad och läste. Men det är en helt annan historia…