Den 24 april är det Kulturnatt Stockholm, och på programmet finns över 300 olika event, museer, gallerier och teatrar att gå till! För 150 bagis är du inne och får då dessutom billigare inträde till efterfesten som håller igång till sent.
Kolla in detaljer och program på http://www.kulturnatten.se/
Jag såg Annie Liebovitz’ utställning A Photographer’s life 1990-2005 på C/O Berlin, i just Berlin förra året. Det var en outtömlig ström av artister, skådisar, politiker och författare på bilderna. Legender, ikoner, hennes familj, sjukdom och lycka. Sorg och sex. En dokumentär om henne fick man dessutom se, och jag blev otroligt rörd av vilken stark person hon är och hur hon ser på sitt yrke som fotograf.
Det var framförallt den ena delen av utställningen jag fastnade för, den om hennes familj och vänner. Enkelheten, allvaret och känslosamheten i bilderna tilltalade mig mycket. De andra bilderna, på diverse kändisar, var inte riktigt min grej, men jag kan samtidigt beundra henne för hennes förmåga att tillföra så mycket till en bild som av en annan fotograf skulle bli allt för enkel, och alltför intetsägande. Den geniala enkelheten är enligt mig hennes signum, och därför kändes det lite trist att se att hennes arbete har utvecklas till något helt annat på senare år. Men, som sagt, hon är ju fortfarande beundransvärd.
Hur som helst, Fotografiska i Stockholm öppnar med hennes utställning i maj. Så gå nu dit.
Jag vet inte vart jag ska börja. Eller jo, det vet jag. I helgen var jag var på Bonniers konsthall och kollade på spindelnät och diverse fysiska experiment. Konstnären som skapat underverken heter Tomás Saraceno, en människa utan like. Jag kunde inte undgå att fascineras över hans nyfikenhet, kreativitet och framför allt driftighet! Vilken människa! Han har i ett av konsthallens rum skapat en enorm modell av ett svarta änkan-nät. Först har det i fotograferats i hög upplösning, sedan gjorts om till en modell i ett datorprogram, och sist har han (och händelsevis någon medhjälpare) suttit där och bokstavligen talat knutit ihop tråd för tråd till vad som sist blev ett spindelnät.
Som besökare kunde man krypa in och ligga där under nätet och föreställa sig livet som spindel. Klart fascinerande för alla som fortfarande har lite av ett barn i kroppen.
Det andra jag vill dela med mig av idag är Eva Klasson, fotografen som Mikaela skrev om i ett tidigare inlägg. Mikaela, Lovisa och jag besökte igår hennes utställning på Gun Gallery, och det var en riktigt fascinerande upplevelse. Eva Klasson ger nya perspektiv på kroppen och kroppens former. Hur de kan användas och vad det egentligen är till för. Det är kroppslig estetik och extrem närbild, så nära att det blir förvrängt och liknar någonting helt annat. Landskap, sa Lovisa, och jag kan verkligen hålla med henne. Men samtidigt visar fotografen på ett mikrokosmos där ingenting annat existerar. Bilderna öppnar upp nya vyer samtidigt som de ger tunnelseende. Vackert och subtilt.
Militären kallas in för att skotta snö, SL råder folk att stanna hemma och snökaoset kostar 150 000 000 kr. om dagen. Handeln kan inte garanteras sina varor eftersom järnvägarna landet över havererar. Exporten är hotad då Sverige i nuläget inte framstår som ett jättekul land att handla med; vi kan inte garantera att varorna kommer fram i tid. Det är helt enkelt kaos i det lilla landet lagom.
Efter en snabb minuts betänkande räknade jag ut att jag spenderat ungefär 14 timmar i, eller i väntan på kollektivtrafiken denna helg och vecka. Igår tog det mig ungefär två timmar att ta mig till cenralen från Skarpnäck. En timmes väntan, 20 minuters buss- och tågresa, 15 minuters väntan, 5 minuters bussresa och sedan 5 minuters gång i 15 munisgrader. Det var inte så jäkla kul. Målet för resan var Liljevalchs och Vårsalongen. När jag till slut kommit fram var både händer och öron förfrusna och jag hade inte världens lust att titta på konst inne på ett smått kyligt galleri tillsammans med 55 pensionärer som bara var i vägen (någon gång ska jag förövrigt ägna ett inlägg åt mitt hat till guidade visningar).
Jag var vid det här laget dessutom otroligt hungrig och den av min mor lovade middagen hägrade som en våt dröm, vilket resulterade i ett om möjligt ännu mindre intresse för vad som hängde på väggarna. Det jag vill säga med mitt inlägg är nu inte att Vårsalongen är dålig i år, tvärt om, den är intressant. Men jag minns inte överdrivet mycket och borde kanske gå dit en gång till. För att liksom göra den rättvisa.
Förresten, nu fungerar tunnelbanan! Det tackar vi SL, Gud, Fredrik eller militären för.
Moderna museets största utställningssal har förvandlas till en spiralformad labyrint. Du kliver in i rummet och möts av en värld fylld av skrattade munnar, blodröda läppar, kladdigt skissade kukar och fittor. Verktyg, grova instrument och råa kön. Det är rakt på sak, svulstigt men samtidigt genialiskt subtilt.
Den amerikanska konstnären Lee Lozano är upphovskvinnan (ja, du läste rätt kvinnan, för en gångs skull vigs stora rummet på moderna åt ett kvinnligt konstnärskap) och centrum av all uppmärksamhet. Konkret sett, då hon faktiskt är konstnären till verken, men också fysisk, vilket man upptäcker när man kommer till spiralens mitt. Här hänger stora porträtt av henne, poserande framför en samling av olika verktyg och instrument. Utställningen blir med ett heliocentrisk, Lozano är mitten av hennes eget konstuniversum.
Lee Lozano, utan titel.
Lee Lozano, utan titel.
Lee Lozano, utan titel (she bites).
Hon är grotesk i sina målningar och skisser. Grotesk samtidigt som hon är enkel i sitt uttryck och sin tanke. Labyrinten tar en vidare i Lozanos inre och man upptäcker utefter vägen fler och fler sanningar om henne – men framför allt om sig själv. Till en början visar utställningen rakt in i det allra heligaste; från vår konstnärs fascination för könen, sexualiteten och masskonsumtionen av dessa – till ett subtilare uttryck med ett, om inte ännu mer, bombastiskt resultat än det tidigare. Det blir aldrig stötande eller överdrivet, inte ens då hon ytterst realistiskt avmålar fallosar i form av meterlånga metallföremål.
De organiska, mjuka formerna på de annars så hårda metallföremålen ger en känsla av liv och form och med de tidigare översexualiserade verken i närminnet därtill, så blir det en lätt sak att ganska ensidigt tolka verken i samma anda. Om detta är tanken eller ej spelar mindre roll, som besökare känner man sig smått generad i vilket fall.
Lee Lozano, utan titel.
På endast 12 år slutförde Lee Lozano sin konstgärning och lämnade den åt eftervärlden. Hennes liv ägnades fullt ut åt konsten, det absorberades och blev en del av ett enda stort work of art. Hon gjorde översikter över hur hon onanerade, vilka hjälpmedel hon använde och effekter som uppnåddes. Hon dokumenterade en LSD-tripp i bild och bojkottade under en längre period alla kvinnor. Hon blev sin egen testkanin för konstnärliga undersökningar.
Efter denna intensiva period under slutet av 60 – och början av 70-talet reser hon till Europa, och stannar där till 1981. Hon har nu bytt namn två gånger sen hon föddes, från Leonore Knaster, till Lee Lozano och slutligen till det ytterst reducerade E. År 1999 dör avlider hon i cancer och begravs, enligt egen vilja, under en omärkt gravsten. I motsättning till hennes så kraftigt uttrycksfulla konstnärskap, var Lozano en anspråkslös person.
Måndagar är ganska erkänt den mest hatade dagen på veckan. Det är första dagen efter helgen, första dagen på veckan då allvaret och alla måsten börjar. Måndagar verkar alltid lite gråare än resten av alla veckans dagar, lite tråkigare och lite mer hopplös. New Order sjunger Blue Monday, Veronica Maggio sjunger om Måndagsbarn och det klingar gång på gång negativt.
Måndag, månens dag, namnet kommer från Isländsk mytologi och refererar till guden Måne som i evighet blir jagad över himlavalvet av vargen Hate. Det låter ganska outhärdligt, en åsikt som jag är beredd att gissa att många delar med mig angående denna dag.
Vad som däremot kan tyckas positivt, för att bemöta alla vardagsälskande typer, är att måndagen är en nystart. Det är början på en ny vecka och bär på potential till förändring och förbättring. Det är i varje fall vad en trägen optimist skulle försöka inbilla en. Tyvärr kan man luras att tro att denna såkallade förändring och förbättring innebär obegränsade möjligheter till allehanda underhållning och sociala aktiviteter. Men icket.
Måndagar är The Epic Failure Day of Closed Museums. End of discussion.
Till min stora överraskning är staden Riga enligt Tallink Silja Lines informationsbrochyr Europas Pärla. Enligt min tidigare, ack så fördomsfulla, uppfattning, är riga ingen annat än en baltstad. Grå och ganska sliten i kanterna.
I helgen var jag alltså på en av de ökänta Baltbåtarna. Jag åkte på kryssning till Riga, fram och tillbaka på mindre än 48 timmar. Ni kan alltså tänka er att det kanske inte var just den Lettiska konsten, kulturen eller livsinställningen jag var ute efter att ta reda mer om. Nej, jag hade inte alls förberett mig på att Riga skulle vara någon Europas Pärla, precis som jag inte alls tycker att Stockholm är ett Nordens Venedig. Det är bara löjligt.
Jag och mina kompanjoner hade alltså omkring sex timmar på oss att upptäcka staden Riga, från det att båten lade till i hamnen, tills att den skulle avgå igen. Vi begav oss med föga förväntning mot de gamla delarna av staden. Några av mina fördomar infriades här, det var nämligen grått och det var helt klart slitet i kanterna. Men den omtalade pärlan, den insåg jag genast vad den syftade till. I de små gränderna som utgjorde gamla stan (mycket lik Stockholms egen utgåva) hittade vi helt makalösa Art Nouveau konstverk. Husfasader, trappuppgångar, dörrar, fönsterglas och caféer som tagna från 20-talet. Vi hade hittat en hel liten värld som dyrkar Art Nouveau med allt vad det innebär. Något liknande har jag aldrig upplevt.
Med detta vill jag ombe alla er som åker med Tallinks färjor till Riga att uppleva staden när ni ändå är där. Det är ganska fantastiskt, även om det kanske inte riktigt är den pärla som man från informationen på båten får uppfattningen av. Jag skulle kalla det en välformad gråsten, med en antydan av röd kulör. Trevlig men lite långtråkig.
Alphonse Mucha, har ingenting med Riga att göra. Endast lite ögongodis.
En högst egensinnad och speciell konstnär gör i veckan ett sällsynt besök i huvudstaden. Det handlar om göteborgaren Karin Wikström. Torsdagen den 14 januari välkomnar hon oss in i sin canvasvärld fylld av sagolika skapelser med människolika kvalitéer och laster. Senast hon öppnade upp för Stockholmspublikens beundran var så länge sedan som år 2002, så tag nu denna chans för guds skull.
Vernissage är alltså på torsdag på Galleri Peter Bergman, Torsgatan 41. Efter det är utställningen öppen till och med den 20 februari.
Så just att Deutsche Guggenheim i Berlin ska köra en utställing med Julie Mehretu i april. Så om ni befinner er i närheten, check it out!
Jag har inte kommit i kontakt med henne förut men att döma av bilderna jag lyckades googla fram nu under några minuter så verkar det sevärt. Jag tänker futurism och tidigt 1900-tal, med koppling till mitt förra inlägg. När jag först såg en liten bild på ett av hennes verk fattade jag inte riktigt grejen, men i proportion till en själv, alltså storleken på verken, så blir det lite mer intressant. Tycker jag i varje fall.
I år är det hundra år sedan en italienare vid namn Filippo Tommaso Marinetti skrev det första Futuristiska Manifestet. Detta banade väg för ytterligare ett antal estetiska manifest som kom att revolutionera konst - och litteraturutövningen under hela 1900-talet, ända fram tills idag.
Futuristerna menade att konsten, litteraturen skulle genomsyras av våldsförhärligande, teknik, mekanik, energi, krig och anarki. Traditioner och instutioner skulle raseras, kvinnor skulle föraktas. Upproret och modet förhärligades.
Hur moraliskt tveksamt detta än må låta idag, så var det revolutionerande år 1909. Och det kom att influera en hel konstvärld.
Umberto Boccioni, The Cavalry Charge
Vidare utveklades en rad konstgenrer, i spåren av detta, och en av dessa var Dada, Dadaismen. Även den fick ett eget manifest, skrivet av bland andra konstnären Tristan Tzara.
http://www.391.org/manifestos/191804dadaist.htm
Dada med sina förvirrande, till synes intetsägade dikter, målningar och kollage är ågot av en personlig favorit. Det är kryptiskt och mångfacetterat. Svårtåtkomligt och rent ut sagt märkligt. Men där finns en enorm kretivitet, en enorm suggestion, som i varje fall jag beundrar stort. Det paradoxala i manifestets betydelse som regelverk kontra det budskap som konsten i sig vill ge sken av är dessutom mycket intressant.
Raoul Hausmann, The Art Critic
Hanna Höch
Dada-Rundschau (Dada-Review), 1919”
© VG Bild-Kunst, Bonn 2004
Efter dessa strömningar följde bland annat konceptualismen, en konstgren som har stor verkan idag. Just nu visar Magasin 3 en utställning med Sol LeWitt, något som jag råder alla att gå och se.
Sol LeWitt
Konceptualismen är även den intressant i sig, som konst, men framför allt i teorin. Varje konstverk har en eget manifest och styrs ofta av instutionernas (publik, muséer, gallerister, kritiker) granskande öga. Verket kan omtolkas för varje gång en ny person ser det. Det, om något, är intressant, och något som man kanske kan kalla tidlöst?
Något som jag ogillar starkt är teoretiserande, och med det menar jag onödigt teoretiserande. Envetna kulturteoretiker som tycker om att klassificera och tematisera och definiera som om det var det viktigaste när det kommer till konst. Jag ogillar det. Starkt.
I helgen var jag och två andra ur redaktionen på IASPIS (http://www.iaspis.se/) för att lyssna på ett seminarium om Netart, alltså Internetkonst. Det hela var mycket spännande och engagerande och lärorik och allt annat som ett konstseminarium borde vara (kolla gärna in lite nya länkar jag lagt upp på Gallerisidan om saken). Allt var gott, förutom en sak. Detta jäkla teoretiserande.
Den inledande talaren var en holländsk författare och kritiker, efter henne följde två herrar som talade om konstnärsduon Goldin+Senneby (http://www.indexfoundation.se/scripts/Page.asp?id=389) och till sist var det en rysk konstnär, som även undervisar vi Moskva Universitet, som talade om några av hans stundenters alster. Det hela avrundades med ett gruppsamtal alla fyra emellan, där också publiken kunde ställa frågor eller kommentera vad som sagts.
Vad som nu hände var att den holländske konstkritikern och den ryska konstnären började bråka. De bråkade om klassificeringar, tematiseringar och definitioner. Det var otroligt onödigt och rent ut sagt pinsamt. Varför kan inte konsten få vara just konst? Varför känner folk sig så otroligt manade att just teoretisera de mest ovidkommande saker? Och varför, varför ska ännu ett fantastiskt konstnärsskap, liksom denne ryske konstnärs, bli besludlat av förstå-sig-påare och konstvetare som är tvungna att ge oss konstintresserade ett svar på absolut allting?
Total brist på inspiration betyder kanske att man återgår till det ursprungliga och enkla? Eller tyder realism i konst och litteratur på att man istället vill visa sig reaktionär mot det konceptuella, subjektiva eller drömska? Och vad har hänt med det enkla i dessa dagar?
I vilket fall vill jag dela med mig med lite naket från förr i tiden.
Thomas Eakins, Carrying a woman
Félix Nadar, Exam
Gustave Courbet, L’Origine du Monde
Edouard Manet, Olympia
Forest, en alldeles pinfärsk musiktrio bestående av Jens Örjeheim, Josefin Hinders samt David Lindqvist. Här om kvällen gick jag till Kåken för att se de spela, jag hade föga förväntning. Jag gick sedan därifrån med ett leende på läpparna. Termerna elektronisk, experimentell musik säger inte så mycket om själva upplevelsen, utan ger en bild av vilket av 00-talets electro-set som helst. Om man däremot ger Forests musik benämningen suggestiv, hypnotiserande och själsligt djup kan man urskilja dessa tre musicerande begåvningarns särprägel.
http://www.myspace.com/bandforrest
Anthony McCall
You and I Horizontal, 2006
© Anthony McCall. Foto: Blaise Adilon. Courtesy Sean Kelly Gallery, New York
Matrix; en sekundär och vackrare verklighet. På detta sätt liknar jag Anthony McCalls ljusinsallationer som visas på Moderna Museet till och med 6 december. Projektorernas ljusstrålar bildar enkla, till synes banala, formationer av linjer på väggarna mitt emot dem. McCall är en mästerlig illusionist och skapar något bombastiskt av de, till synes, obetydliga strecken. Efter bara några ögonblick i det mörka, rökfyllda rummet är jag som förtrollad. Jag tror på konstnärens mångdimensionella värld och så fort jag bryter ljusstrålen med min kropp står jag med ena foten i verkligheten och den andra i min egen fantasi. Strålen träffar mitt öga och under en bråkdel av en sekund är jag förblindad av det starka skenet. När jag återkommer till mina sinnens värld ser jag ljuset, både bokstavligen och i religiös mening.
Något som är säkert, till skillnad från i filmen, är att det på Modernas nedre plan inte finns utrymme att misstolka verkligheten. Ljuset är en sanning, men det sken som det vill bedra förblir imaginärt. Då jag kliver ut genom dörrarna och möts av vardagens realism bryts förtrollningen men McCall är fortfarande min Morpheus och jag kommer alltid vara tacksam för att jag valde det röda pillret.
Tim Roeloffs kollage bjuder på satir, humor och kändisar. Snyggt, smart och pricksäkert. Berlin har nog större chans att få se en till utställning av honom än Stockholm, men man kan ju alltid drömma sig bort.
Kolla in!
