Igår kikade jag snabbt in på utställningen med Maria Miesenbergers foton på Lars Bohman Gallery. Hon ställer ut de sista bilderna i ett stort fotografiskt projekt, “Sverige/Schweden”. (Fotografierna har nu även samlats i en bok med texter av Elfriede Jelinek och Jan-Erik Lundström).
Maria Miesenberger har jobbat på det sättet att hon tar fotografier ur familjens gamla fotoalbum, hennes fars negativ i det här fallet, som hon gör egna kopior på, suddar ut personerna i fotot med svart tusch så att de blir svarta siluetter eller bara väldigt grå och blurriga. Till sist fotar hon av de nya bilderna och arbetar i mörkrum med framkallning för att få fram rätt ljus och skärpa.
Tittar du i ditt eget fotoalbum blir du kanske uppfylld av känslor och minnen. Maria Miesenberger har utgått från något väldigt personligt och mixtrat för att få det allmänmänskligt. För man förstår direkt vad det är för typ av miljö trots att människorna är utsuddade från fotografiet. Till en början funderar man kanske mest på vilka människor hon suddat bort - vilka var/är personerna i hennes familj? Lyckliga? Olyckliga? Men…det går ju inte att få reda på. Snart ersätts de frågorna med frågor om den egna familjen, vilken är min upplevelse i det här? Vem är jag i de här fotona?
Och man känner sig kanske lite rädd och löjlig på samma gång för att man som svensk känner så väl igen dessa typiska miljöer - stranden, barnkammaren, fotbollsplanen…
“Fördjupade studier i katastroffysik” är en bok som blev väldigt i ropet för ett tag sen, skriven av författaren Marisha Pessl. Jag började läsa den nyligen och är redan fast. Bokens berättarröst är Blue som i hela sitt liv har flyttat runt tillsammans med sin pappa som är excentrisk och extraordinär. Precis som hon själv - Blue har läst massvis och är van vid att vara bäst i klassen. Det är svårt för henne att berätta om sitt liv utan att proppa in en massa litterära referenser i meningarna (Tro inte att jag är irriterad, det är bland annat det som gör boken så charmig). Hur som helst ska Blue gå sitt sista high school-år på en ny skola och dras då in i ett mysterium…
Stundtals när jag läser slukar jag sidorna, men då och då blir jag också skeptisk och tycker att den känns lite smörig på något vis. Jag tror det handlar om det något uttjatade temat ny-i-klassen-på-high-school. Men mitt när jag rynkar på näsan börjar jag plötsligt le istället för helt plötsligt kan en illustration dyka upp, mitt i all text. Illustrationerna som ofta föreställer personer i boken är gjorda av Marisha Pessl själv och känns välgenomtänkta och genuina på samma gång. Hon kallar dem så korrekt för “visuella hjälpmedel”. Jättefina! En kul och smart idé som jag önskar att fler författare ville göra.
Ett tips är att gå in på http://calamityphysics.com/main.htm
en hemsida om boken som är jättesnygg. Jag roade mig med att klicka runt men det kanske är allra roligast om man läst hela boken…Där finns iallafall en del teckningar som inte fanns med i boken.
Jag var på föreläsning på Konstakademin ikväll. Det var Susanna Slöör som är Konstakademins nya ständige sekreterare som talade om trender i det samtida måleriet. 50 bilder på 50 minuter utgjorde en spännande och inspirerande föreläsning om vad som hänt med måleriet under 90-talet men framförallt 2000 talet och främst de tendenser man ser i konstnärernas verk idag.
(verk av Hans Lannér)
Det var ett väldigt tydligt och okonstlat föredrag som faktiskt bekräftade en del av mina egna reflektioner som kommit upp under olika utställningsbesök det senaste året (har inte riktigt vågat tro på att de reflektionerna stämmer, som ung konstintresserad är man rädd för att ha fel, kanske ibland med rätta? Notera ibland). Det handlar om att många konstnärer idag jobbar i en stil som kanske bäst beskrivs som “figuration i abstrakt form”. Målningarna är oftast föreställande till viss del - men bitarna är ihopsatta på ett nytt sätt, i fragmentariska delar, som bildar en antingen drömsk eller motsägelsefull bild. Ett exempel på en bild med motsägande teman är “Hitler och drömköket” målad av Dick Bengtsson, där Hitler står med en tankebubbla visandes ett snyggt kök. Mycket spännande!
Andra konstnärer som tas upp är tillexempel Linn Fernström, Gunnel Wåhlstrand, Anastasia Ax, Neo Rauch, Elisabeth Peyton, Astrid Sylwan, Matthew Ritchie, Kristoffer Zetterstrand och Kristin Baker.
Susanna Slöör pratar om en vilja som tydligt framkommer i många av målningarna: en vilja att skapa bilder så som de kanske ser ut i våra hjärnor - fragmentariska, många bilder i ett. I hjärnan lever olika uttryck, tankar och färger. Ingen entydighet här inte!
Det är ofta målat så det ser ut som om vissa delar var inklistrade som i ett collage, ja, det är nog framförallt det jag har funderat över efter att ha varit runt på olika utställningar den senaste tiden (Utan att ha gått djupare in på någon innebörd av denna trend).
Det är enligt Slöör, tydligt att många konstnärer tagit inspiration från moderna medel som dataspel och grafitti men att det samtidigt finns en vurm för att utöva hantverket med teknisk skicklighet, att jobba länge med ett och samma verk, som man gjorde förr. Det kan vara en reaktion mot tidens tempo, att man faktiskt tar sin tid för att göra det klart och göra det bra. Susanna Slöör ser både positivt och negativt på detta: Det är ett intressant fenomen och en bra reaktion men samtidigt är det tråkigt att betraktarna oftast fastnar för det som verkar vara tekniskt skickligt gjort, när det idag kan ta ett par minuter att göra en bild som ser extremt noggrannt gjord ut (photoshop etc.)
Perspektiven satta ur spel! Ett tillbakagående till ett lite mer poetiskt, aningens mer abstrakt bildarbete, ett sorts “färgdiktande” är något Susanna Slöör märker av nu.
Plötsligt får man ett tydligare sammanhang som gör det ännu mer intressant att följa vad som händer i konstens värld. Man vet aldrig…
Ett möte med ett proffs
För ett tag sedan så var jag på väg till Carl Malmstensskolan på Lidingö. Jag var sen för Lidingöbanan ville inte komma i tid på grund av kylan. Men när jag tillslut klivit av och närmade mig den snygga, nybyggda skolbyggnaden i mörkret såg jag hur mycket folk som trängdes därinne och jag blev på en gång väldigt förväntansfull. Jag kom dit för att titta på en föreläsning som hölls av “boxmaking”-mästaren Mr Norio Tanno, från Japan. Hans profession är att tillverka små finmejslade och enormt avancerade askar i trä.
Rummet var verkligen proppfullt och jag trängde mig fram och försökte kika in. Först kunde jag inte se Mr Tanno själv, utan hörde bara rösten en aning men efter en stund kom jag in i rummet och det var verkligen en upplevelse. Först häpnar jag över Mr Tannos engelska som är ganska hackig, han har svårt att hitta orden, men till sin hjälp har han en powerpoint med engelska meningar till bilderna, som han kan läsa ifrån. Han skrattar mycket, gör gester och verkar väldigt ödmjuk.
Det som slår en efter ett tag är att han verkar ha någon sorts aura runt omkring sig som också smittar. Det gör att föredraget blir enormt lyckat, den hackiga engelskan är inget problem (det är snarare befriande för lyssnarna) och jag går därifrån med en känsla av upprymdhet, full av inspiration. Det måste ha och göra med Mr Tannos dragningskraft till det egna arbetet, både den och resultatet av arbetet är så imponerande! Man får en stark längtan efter att riktigt gräva ner sig i ett eget intresse och sträva efter att bli sådär riktigt riktigt bra.
Efteråt får jag hastigt och plötsligt chansen att prata lite med honom. Jag träffar också handledaren jag hade på min prao på ett möbelsnickeri för några år sen, Leif Burman, som också är proffs på att tillverka askar i trä och har jobbat mycket tillsammans med Tanno. Jag blir introducerad och jag hinner säga att jag verkligen gillade hans föreläsning. När han frågar om jag själv håller på med trä måste jag tyvärr svara “inte så mycket tyvärr”. Trots det blir jag inbjuden till hans verkstad/workshop, om jag eventuellt skulle komma till Japan någon gång.
Tokyo Stories
“Tokyo Stories”- utställningen som nu befinner sig högst upp i Kulturhuset är en fantastisk samling svartvita fotografier från en otroligt spännande stad. De är tagna av tre olika fotografer och tar med sig betraktaren till en stad i förändring, en stad där många många människor lever så väldigt olika liv. Det är just det som gör utställningen så berörande, alla fantastiska människoporträtt. Ett litet barn i en stor park, en man väntandes i en lång kö till telefonkiosken, studenter i vilda protester på gatan, propra politiker på rad, vackra geishor, ett smutsigt gatubarn med en cigarett i mungipan, avklädda dansöser bakom som dricker bakom kulisserna, ett par på café…
Ja, bilderna från gatulivet i Tokyo, under perioder från 30-talet och framåt, rymmer fantastiska historier som jag vill veta mer om efter att ha gått länge bland fotona. Vilka var/är alla dessa personer? En innehållsrik stadsvandring, helt klart.
Och så ett litet sidospår…
För övrigt så är jag helt såld på Haruki Murakamis böcker (nu när jag ändå är igång på tema Japan, han är en av Japans främsta författare). De är inte kloka! Jag har läst 4 av dem och jag fullkomligt slukade dem alla. Ska man läsa en bok under en lång tågresa så ska man läsa exempelvis “Norwegian Wood” av honom. Jag gjorde det och istället för att uttråkad sitta och trumma med fingrarna på rutan varvat med att känna mig åksjuk, satt jag besatt och vände blad och läste. Men det är en helt annan historia…
“Vad brukar du göra på fritiden då”?
“Lite allt möjligt. Jag går bild och form på gymnasiet och gillar att teckna och måla och sånt”.
“Åh wow, du måste vara jätteduktig”!
“Eh, nej, faktum är att jag inte är så skicklig, inte tekniskt iallafall”.
“Hehe, det tror jag inte på. Kan du inte rita något snyggt på framsidan till min kalender”?
Gulp.
Så står man där och ska skapa fram någonting ur tomma intet med en välvillig person hängandes över pappret. Men det spelar ingen roll hur pushad man blir.
“Gud vad fult det blev. Förlåt! Det verkar som om jag har en dålig ritdag idag”.
“Va? Nej, det blev…snyggt…tycker jag. Du är…jätteduktig! Superfint”!
Jag bara älskar den här musikvideon! Den är inte splitter ny direkt men jag kommer alltid se den som en favorit i repris. Det är så kul när någon vågar göra en video som helt och hållet är tecknad.
Så lär Ivar Arosenius ha sagt om sig själv. Jag besökte i helgen utställningen med hans verk på Waldemarsudde. Lite torrt, kanske man kan tro, men jag var extra förväntansfull eftersom Arosenius skrev och illustrerade barnboken “Kattresan” som mina föräldrar läst för mig otaliga gånger när jag var liten. Utställningen rymmer massor; Arosenius hann verkligen måla mycket under sitt 30-åriga liv, det kan man lugnt konstatera när man vandrar bland små fina porträtt av hustrun Eva och dottern Lillan och större temperamålningar av glada, något groteska dryckesfester, samt sorgliga motiv av fattigdomens Sverige.
Arosenius föddes 1878 och dog 1909. Han levde under många år ett ganska ohälsosamt bohemliv, dessutom led han av blödarsjuka (han dog av samma sjukdom). Han hade många konstnärsvänner, reste runt i Europa en period och ställde ut akvareller i Paris, bland annat. När han och Eva gifte sig la Eva, som själv var konstnär, ner sitt konstnärsskap för att ta hand om hem och familj, och Ivar Arosenius liv blev lugnare.
Blandningen av verk är motsägelsefull och intressant. Den stämningsfulla husfriden han så skickligt lyckats måla av kontrasteras på ett nästan otäckt sätt av andra groteska motiv, som man inte riktigt vill ha med att göra. Jag fastnar för porträtten av dottern Lillan, som sig själv eller någon sagofigur.
…visas just nu verk av Sara Vide Ericson, Johanna Karlsson och Jeff Olsson. Deras verk känns tillsammans poetiska i sitt uttryck, en positiv upplevelse.
Sara Vide Ericsons hårda tuschlinjer är skarpa och spännande för ögat.
“Vi rider på varandra, jag och mina vänner,
hundar dominerar varandra genom att lägga sin egen tyngd på antagonisten. I den medeltida bildvärlden finner man samma motiv, men då med människor som rider människor. Dessa bilder återfinns i anknytning till lagtexter, där ridandet kopplas till maktutövande och dominans.
Jag, min syster och mina vänner bygger vår relation på en ständigt rubbad jämvikt. Ett snedsprång och du blir riden. Det är ett utbyte, med skiftande utgång.”
Detta citat ur texten om hennes verk får tala för sig självt. (fler verk av Sara finns att se på Market på Konstakademin intill). Johanna Karlssons naturbilder och installation bildar en snygg kontrast, likaså Jeff Olssons mystiska sagoaktiga tavlor, föreställandes människor som inklippta i naturen, med en lugn fast ändå lite hotfull stämning över sig. Så kände jag i varje fall.
Väl värt att ses, i samband med Market på konstakademin, som pågår 19-21 februari kl 12-18.
Hanna Dahlquist fotoutställning Skimmer på Lavagalleriet är något alldeles eget och definitivt värt ett besök, ett ordentligt besök. De svartvita fotografierna har en mystisk dragningskraft och verkar som lugnet före stormen på något vis. Jag tror att det krävs att man stannar upp vid varje bild och insuper stämningen, som är surrealistisk och spännande, stark som om det nästan gick att ta på den.
“Fotograferandet är för mig ett sätt att få utlopp för mina fantasier och min fascination för det surrealistiska. Att se skönheten i det overkliga. Övergivna platser, sterila sjukhusmiljöer, förfall och annat som andra kanske tycker är obehagligt”. Ett citat från Hanna Dahlquist text om sina foton.
Här nedan ett av de foton jag personligen tyckte allra bäst om, vackert och känslofyllt.
Gå också in och titta på hennes hemsida: www.zazarza.com för fler bilder.
Jag vill tipsa om en tidning denna tisdag! ponton heter den och för er vars vägar inte korsats med den ännu, så kan jag berätta att det är en “litterär tidsskrift av och för unga” (www.ponton.nu). Tidningen består av inskickade dikter, noveller och även teckningar men också av intervjuer och sådant som redaktionen skrivit, ofta med illustrationer. Det är en unik tidning som har gett mig en väldig skaparlust och som jag ger tips om här därför att jag tror att trots att det främst är en litterär tidning och du som läser kanske är mer inriktad på spåret konst så kan det vara inspirerande och väldigt befriande att läsa ponton.
Berlinresan svävar förbi i hjärnan då och då, tillexempel när jag sitter på bussen, och ger mig automatiskt ett leende på läpparna. Staden var verkligen något alldeles speciellt men jag ska inte sammanfatta hela resan utan hålla mig till konstupplevelserna. Jag ska inte berätta om Berlin som konststad (Det kan jag inte, jag var bara där i 4 dagar) men jag fick iallafall med mig ett livfullt intryck av en plats med mycket streetart.
Vi snackar klotter från väggar till tak i trappuppgången till Kunsthaus i den centrala delen av staden, ett stort konsthus helt enkelt där konstnärer fixar och grejar i sina ateljéer som man kan kliva in i och kika på. Här jobbar alla med precis det som dem har lust med, var en tanke som ploppade upp medans man gick runt där och lyssnade på hög skränig musik som kom från en av de större ateljéerna. På bakgården stod skjul med lika mycket målningar och även stora metallskulpturer. I ett litet skjul ställer en amerikansk man ut sina målningar. Han ber om ursäkt för att lyset inte funkar för närvarande, någon har haft sönder det, och visar oss sen sin kamin som han har för att hålla värmen. Han pekar även på en annan konstig värmegrunka bredvid. Båda påstår han är olagliga.
Hela staden fortsätter vara sådär charmigt småful och jag blev mer och mer förtjust. Några av oss som reste, tog oss från centrala Berlin sista dagen och kom till en annan stadsdel där vi möttes av massor av streetart bland alla secondhandbutiker, caféer och en gammeldags fotoautomat. Det kryllade av små figurer, läskiga clowner, ansikten och statements på de skrovliga väggarna och man blev alldeles upp i varv bara av det.
Jag tog chansen att se Caspar David Friedrich målningar på Nationalmuseum innan utställningen tog slut och jag blev både överraskad och imponerad. Landskapen som ofta föreställer berg, stränder eller träd inger alla en fridfull (eller ibland mer spännande) och romantisk känsla. Ljuset är otroligt vackert. Caspar David Friedrich tyckte det var viktigt att man inte bara målar det man ser framför sig, utan samtidigt det som man ser för sitt inre, och det märker man tydligt när man ser någon av målningarna.
Caspar David Friedrich föddes i Greifswald, en nordtysk hamnstad. Han utbildade sig vid Köpenhamns konstakademi och han var nära vän med den norske målaren Johan Christian Dahl.
Efter att ha sett ett stort antal målningar av denne skicklige konstnär känns de samtida kommentarerna av nutida konstnärer som fanns på en separat utställning, aningens torftiga. Det kan inte hjälpas. Samtidigt kan jag hålla med om att det är en spännande idé att låta Caspar David Friedrich känsla i måleriet flyta över i moderna motiv och tekniker.
Jag och Linnea åkte till Berlin över nyår och dagarna runt och fick uppleva en otroligt spännande och kontrastfylld stad. Här är ett smakprov på Berlins konstnärliga sida, som vi snarast kommer att berätta mer om.
Inspirerande illustration och annat smått och gott
Imorgon är det julafton och snön ligger vit och mjuk utanför mitt fönster. Det är verkligen mysigt. Därför ska jag skriva om någonting annat som också är mysigt. För ett tag sen tipsade min kära vän Sara mig om att gå in på olika illustration-agenturers hemsidor och titta på alla olika illustratörers portfolios som ligger uppe. Hon skrev ned några tips på sådana sidor att gå in på, som jag nu, i min tur, skulle vilja dela med mig av för att det var så spännande att ta del av.
Till att börja med: det jag såg på ammo agentur - http://www.ammo.se/ och woo agentur - http://www.woo.se/ gjorde mig otroligt inspirerad till att prova olika tekniker, och allt på sidorna är väldigt snyggt och proffsigt upplagt så det är definitivt något som är värt att kolla på.
Marisha Pessl
