.
Jag såg Annie Liebovitz’ utställning A Photographer’s life 1990-2005 på C/O Berlin, i just Berlin förra året. Det var en outtömlig ström av artister, skådisar, politiker och författare på bilderna. Legender, ikoner, hennes familj, sjukdom och lycka. Sorg och sex. En dokumentär om henne fick man dessutom se, och jag blev otroligt rörd av vilken stark person hon är och hur hon ser på sitt yrke som fotograf.
Det var framförallt den ena delen av utställningen jag fastnade för, den om hennes familj och vänner. Enkelheten, allvaret och känslosamheten i bilderna tilltalade mig mycket. De andra bilderna, på diverse kändisar, var inte riktigt min grej, men jag kan samtidigt beundra henne för hennes förmåga att tillföra så mycket till en bild som av en annan fotograf skulle bli allt för enkel, och alltför intetsägande. Den geniala enkelheten är enligt mig hennes signum, och därför kändes det lite trist att se att hennes arbete har utvecklas till något helt annat på senare år. Men, som sagt, hon är ju fortfarande beundransvärd.
Hur som helst, Fotografiska i Stockholm öppnar med hennes utställning i maj. Så gå nu dit.
