Iran+videokonst=kärlek
Om du missade bioaktuella Shirin Neshats utställning på kulturhuset tycker jag synd om dig. Aldrig tidigare har en utställning gripit mej så djupt som Neshats förvirrade, svårmodiga men starka kvinnor gjort. Känslan som infann sig när man kastades från självmord, till självförverkligande, hopp och svek var ofattbar.
I sitt formspråk är hon både realistisk men samtidigt drömsk. Färgerna är ibland dovt nertonade, ibland polariserade till smärtgränsen. Och alla dessa kvinnor utan män rör sig än som trastar, än som fjärilar.
(Nämen, vilket ovanligt poetiskt inlägg för att vara mej!)
Den svenska trailern var censurerad, håll till godo med en på italienska :)
