Lavaland Konst

hit:http://lavalandkonst.wordpress.com

Hittade av en slump detta fotografi på internet, och fastnade direkt för dess måleriska, drömska uttryck. Edward Steichen hette den amerikanska fotografen som tagit bilden föreställande Flatiron Buildning 1904.
Edward Steichen fotograferade runt 1920-och 30-talen för tidningarna Vogue och Vanity fair, och var också curator för ett galleri där bl a Matisse och Picassos verk visades.

I bilden The pond - moonlight ville Steichen uppnå effekten av färgfoto innan den riktiga tekniken för färgfoto etablerats.

Steichens porträtt av skådespelerskan Gloria Swanson

Jag besökte i kväll Rita Lundqvists utställning som visas på Liljevalch konsthall. Det bjöds på tilltugg, bubbel och en mycket naivistisk konst. Samtliga verk gick i samma färgskala, storlek och motiven var mycket lika varandra. Personligen så faller detta inte i min smak. Jag kan ändå på något sätt förstå vad det är som många gillar med hennes verk. Det är något grått, ärligt, nästintill uppgivet i dem. Detta samtidigt som de är finslipade av ett barnsligt öga.

Som sagt, så gick jag därifrån utan att känna mig riktigt mättad. Jag vet att ett flertal stannade kvar och fortsatte att gräva sig bakom färgens yta. Ta en sväng förbi och se vad du tycker.

http://www.liljevalchs.stockholm.se/default.aspx?id=5695

På tal om Monet igen. När jag stod där och beskådade hans målningar så kom ännu ett barndomsminne upp i mitt huvud. Jag kom och tänka på filmen “Linnea i målarens trädgård”. Jag minns den som en härlig film och mycket fint tecknad av Lena Andersson. Om jag inte minns fel så handlar den om lilla Linnea som åker till Monets trädgård med sin granne. De har picknick med baguette och dricker röd och gul saft. Kanske dags att se om den?

Förra veckan var jag på besök i Rom. Vilken kultur, vilken mat, vilken konst. Till och med italienarna var en klass för sig. Man kan verkligen drunkna i antikens värld, med alla dess fascinerande byggnader och skulpturer. Jag måste verkligen varmt rekommendera alla turist-attraktionerna som staden kan erbjuda: Colosseum, Phantagon med mycket mera. För den som inte orkar läsa på så är turistbuss ett hett tips. Då missar man inget av det viktigaste i alla fall. Sixtinska kapellet, behöver jag säga något mer? Helt klart ett måste! MEN, boka biljetter innan. Kön var annars cirka en kilometer lång. Detta görs enklast genom endast söka på google. Dessutom så kommer man då automatiskt in i St. Peterskyrkan, som även den har lika lång kö.

Det bästa sättet att uppleva staden skulle jag säga är att bara vandra runt och känna doften av kultur berika dina sinnen. Strosa runt och kolla på alla fontäner, torg och gatukonstnärer är mycket underhållande. Det kan bli lite tjatit med den antika andan och då ärGalleria Nazionale d’Arte Moderna något att rekommendera! Det har en mycket bred samling av verk och dessutom ett mycket trevligt café.

Även Claude Monet och andra konstnärer från impressionismen var på besök i staden. Åtminstone deras verk. Självklart tog jag en sväng förbi och blev mycket, mycket glatt överraskad. Jag har alltid haft lite svårt för just denna man Monet. Varför har jag svårt att svara på. Det kan vara ett traumatiskt barndomsminne, då jag som liten blivit “medtvingad” till hans trädgård och samlade verk utanför Paris. Det var kö. Det var varmt. Jag fick ingen glass. Sådana saker sätter sina spår. Hur som helst så förändrades denna åsikt om denna näckrosmålande man. Hans verk är riktigt mysiga och resten av utställningen likaså. Helt klart ett tips till den som ska besöka Rom inom de närmsta veckorna!

Igår kikade jag snabbt in på utställningen med Maria Miesenbergers foton på Lars Bohman Gallery. Hon ställer ut de sista bilderna i ett stort fotografiskt projekt, “Sverige/Schweden”. (Fotografierna har nu även samlats i en bok med texter av Elfriede Jelinek och Jan-Erik Lundström).

Maria Miesenberger har jobbat på det sättet att hon tar fotografier ur familjens gamla fotoalbum, hennes fars negativ i det här fallet, som hon gör egna kopior på, suddar ut personerna i fotot med svart tusch så att de blir svarta siluetter eller bara väldigt grå och blurriga. Till sist fotar hon av de nya bilderna och arbetar i mörkrum med framkallning för att få fram rätt ljus och skärpa.

Tittar du i ditt eget fotoalbum blir du kanske uppfylld av känslor och minnen. Maria Miesenberger har utgått från något väldigt personligt och mixtrat för att få det allmänmänskligt. För man förstår direkt vad det är för typ av miljö trots att människorna är utsuddade från fotografiet. Till en början funderar man kanske mest på vilka människor hon suddat bort - vilka var/är personerna i hennes familj? Lyckliga? Olyckliga? Men…det går ju inte att få reda på. Snart ersätts de frågorna med frågor om den egna familjen, vilken är min upplevelse i det här? Vem är jag i de här fotona?

Och man känner sig kanske lite rädd och löjlig på samma gång för att man som svensk känner så väl igen dessa typiska miljöer - stranden, barnkammaren, fotbollsplanen…

http://www.gallerilarsbohman.com/artist.asp?art_name=Miesenberger läs mer här om du vill!

Den 24 april är det Kulturnatt Stockholm, och på programmet finns över 300 olika event, museer, gallerier och teatrar att gå till! För 150 bagis är du inne och får då dessutom billigare inträde till efterfesten som håller igång till sent.

Kolla in detaljer och program på http://www.kulturnatten.se/

“Fördjupade studier i katastroffysik” är en bok som blev väldigt i ropet för ett tag sen, skriven av författaren Marisha Pessl. Jag började läsa den nyligen och är redan fast. Bokens berättarröst är Blue som i hela sitt liv har flyttat runt tillsammans med sin pappa som är excentrisk och extraordinär. Precis som hon själv - Blue har läst massvis och är van vid att vara bäst i klassen. Det är svårt för henne att berätta om sitt liv utan att proppa in en massa litterära referenser i meningarna (Tro inte att jag är irriterad, det är bland annat det som gör boken så charmig). Hur som helst ska Blue gå sitt sista high school-år på en ny skola och dras då in i ett mysterium…

Stundtals när jag läser slukar jag sidorna, men då och då blir jag också skeptisk och tycker att den känns lite smörig på något vis. Jag tror det handlar om det något uttjatade temat ny-i-klassen-på-high-school. Men mitt när jag rynkar på näsan börjar jag plötsligt le istället för helt plötsligt kan en illustration dyka upp, mitt i all text. Illustrationerna som ofta föreställer personer i boken är gjorda av Marisha Pessl själv och känns välgenomtänkta och genuina på samma gång. Hon kallar dem så korrekt för “visuella hjälpmedel”. Jättefina! En kul och smart idé som jag önskar att fler författare ville göra.

Ett tips är att gå in på http://calamityphysics.com/main.htm
en hemsida om boken som är jättesnygg. Jag roade mig med att klicka runt men det kanske är allra roligast om man läst hela boken…Där finns iallafall en del teckningar som inte fanns med i boken.

Marisha Pessl

Jag var på föreläsning på Konstakademin ikväll. Det var Susanna Slöör som är Konstakademins nya ständige sekreterare som talade om trender i det samtida måleriet. 50 bilder på 50 minuter utgjorde en spännande och inspirerande föreläsning om vad som hänt med måleriet under 90-talet men framförallt 2000 talet och främst de tendenser man ser i konstnärernas verk idag.

(verk av Hans Lannér)

Det var ett väldigt tydligt och okonstlat föredrag som faktiskt bekräftade en del av mina egna reflektioner som kommit upp under olika utställningsbesök det senaste året (har inte riktigt vågat tro på att de reflektionerna stämmer, som ung konstintresserad är man rädd för att ha fel, kanske ibland med rätta? Notera ibland). Det handlar om att många konstnärer idag jobbar i en stil som kanske bäst beskrivs som “figuration i abstrakt form”. Målningarna är oftast föreställande till viss del - men bitarna är ihopsatta på ett nytt sätt, i fragmentariska delar, som bildar en antingen drömsk eller motsägelsefull bild. Ett exempel på en bild med motsägande teman är “Hitler och drömköket” målad av Dick Bengtsson, där Hitler står med en tankebubbla visandes ett snyggt kök. Mycket spännande!

Andra konstnärer som tas upp är tillexempel Linn Fernström, Gunnel Wåhlstrand, Anastasia Ax, Neo Rauch, Elisabeth Peyton, Astrid Sylwan, Matthew Ritchie, Kristoffer Zetterstrand och Kristin Baker.

Susanna Slöör pratar om en vilja som tydligt framkommer i många av målningarna: en vilja att skapa bilder så som de kanske ser ut i våra hjärnor - fragmentariska, många bilder i ett. I hjärnan lever olika uttryck, tankar och färger. Ingen entydighet här inte!
Det är ofta målat så det ser ut som om vissa delar var inklistrade som i ett collage, ja, det är nog framförallt det jag har funderat över efter att ha varit runt på olika utställningar den senaste tiden (Utan att ha gått djupare in på någon innebörd av denna trend).

Det är enligt Slöör, tydligt att många konstnärer tagit inspiration från moderna medel som dataspel och grafitti men att det samtidigt finns en vurm för att utöva hantverket med teknisk skicklighet, att jobba länge med ett och samma verk, som man gjorde förr. Det kan vara en reaktion mot tidens tempo, att man faktiskt tar sin tid för att göra det klart och göra det bra. Susanna Slöör ser både positivt och negativt på detta: Det är ett intressant fenomen och en bra reaktion men samtidigt är det tråkigt att betraktarna oftast fastnar för det som verkar vara tekniskt skickligt gjort, när det idag kan ta ett par minuter att göra en bild som ser extremt noggrannt gjord ut (photoshop etc.)

Perspektiven satta ur spel! Ett tillbakagående till ett lite mer poetiskt, aningens mer abstrakt bildarbete, ett sorts “färgdiktande” är något Susanna Slöör märker av nu.
Plötsligt får man ett tydligare sammanhang som gör det ännu mer intressant att följa vad som händer i konstens värld. Man vet aldrig…

(Målning av Karin Wikström)

(Målning av Neo Rauch)

(Målning av Karin Mamma Andersson)

Bilderna är alla från www.omkonst.com

Jag såg Annie Liebovitz’ utställning A Photographer’s life 1990-2005 på C/O Berlin, i just Berlin förra året. Det var en outtömlig ström av artister, skådisar, politiker och författare på bilderna. Legender, ikoner, hennes familj, sjukdom och lycka. Sorg och sex. En dokumentär om henne fick man dessutom se, och jag blev otroligt rörd av vilken stark person hon är och hur hon ser på sitt yrke som fotograf.

Det var framförallt den ena delen av utställningen jag fastnade för, den om hennes familj och vänner. Enkelheten, allvaret och känslosamheten i bilderna tilltalade mig mycket. De andra bilderna, på diverse kändisar, var inte riktigt min grej, men jag kan samtidigt beundra henne för hennes förmåga att tillföra så mycket till en bild som av en annan fotograf skulle bli allt för enkel, och alltför intetsägande. Den geniala enkelheten är enligt mig hennes signum, och därför kändes det lite trist att se att hennes arbete har utvecklas till något helt annat på senare år. Men, som sagt, hon är ju fortfarande beundransvärd.

Hur som helst, Fotografiska i Stockholm öppnar med hennes utställning i maj. Så gå nu dit.

På tal om Alice i Underlandet som Lovisa tidigare nämnde så firar Musselmalet Megas tioårs-jubeleum. Detta firas med en utställning med såväl klassiska serviser som nyskapade med inspiration från Alice i Underlandets tekalas.

mer info: http://www.designgalleriet.com/

Det ser visserligen inte såhär trevligt ut utanför dramaten nu i dagarna. Men bilden var så rolig att jag inte kunde låta bli, nollåttornas lördagsnöje heter den tydligen. Iallafall, så var jag i lördags och såg Höstsonaten på dramaten och det var så kul att gå på teater, och den var väldigt bra dessutom. Jag har sedan funderat lite kring priserna på dramaten, biljetten till höstsonaten kostade som de flesta av deras föreställningar för mig som ungdom (ungdom är till och med 26 år), 100 kr. Det kostar ungefär som att gå på bio, vilket är ganska trevligt och känns värt pengarna. Så nu har jag lovat mig själv att hädanefter blanda upp mina biobesök med lite teater.

Ikväll var jag på studiebesök med kursen jag studerar och såg Nordiska museets nya satsning, “Modemakt - 300 år av kläder”. Det är en utställning som kommer pågå tillsvidare på museet, med kläder från tre olika årtionden, 1780-, 1860- och 1960-talen, epoker då t.ex. nya idéströmningar kom att påverka modet, och modet i sin tur satte sin prägel på samhället.
Vi hörde också utställningen projektledare och formgivare berätta om arbetet bakom projektet. Det är intressant att det ligger så mycket arbete bakom vår helhetsuppfattning av en utställning, i det här fallet spelade ljusättning stor roll, tematiskt skiftande golv och dockor gjorda utifrån levande dansare.

På lördag den 13 mars har Nordiska museet en speciell modedag, med bl a föreläsningar, klädbyten och modevisning: http://www.nordiskamuseet.se/Publication.asp?publicationid=13234&cat=432&catName=WWW%2EMode&topmenu=142

Jag vet inte vart jag ska börja. Eller jo, det vet jag. I helgen var jag var på Bonniers konsthall och kollade på spindelnät och diverse fysiska experiment. Konstnären som skapat underverken heter Tomás Saraceno, en människa utan like. Jag kunde inte undgå att fascineras över hans nyfikenhet, kreativitet och framför allt driftighet! Vilken människa! Han har i ett av konsthallens rum skapat en enorm modell av ett svarta änkan-nät. Först har det i fotograferats i hög upplösning, sedan gjorts om till en modell i ett datorprogram, och sist har han (och händelsevis någon medhjälpare) suttit där och bokstavligen talat knutit ihop tråd för tråd till vad som sist blev ett spindelnät.
Som besökare kunde man krypa in och ligga där under nätet och föreställa sig livet som spindel. Klart fascinerande för alla som fortfarande har lite av ett barn i kroppen.

Det andra jag vill dela med mig av idag är Eva Klasson, fotografen som Mikaela skrev om i ett tidigare inlägg. Mikaela, Lovisa och jag besökte igår hennes utställning på Gun Gallery, och det var en riktigt fascinerande upplevelse. Eva Klasson ger nya perspektiv på kroppen och kroppens former. Hur de kan användas och vad det egentligen är till för. Det är kroppslig estetik och extrem närbild, så nära att det blir förvrängt och liknar någonting helt annat. Landskap, sa Lovisa, och jag kan verkligen hålla med henne. Men samtidigt visar fotografen på ett mikrokosmos där ingenting annat existerar. Bilderna öppnar upp nya vyer samtidigt som de ger tunnelseende. Vackert och subtilt.

Sophie Calle är en fransk konstnär med ett brett ämnesområde; hon fotograferar, gör installationer, filmer och skriver. Av vissa sägs hon vara en av frankrikes viktigaste konstnärer. Läs mer om hennes skapande: http://en.wikipedia.org/wiki/Sophie_Calle
Calle är den trettionde pristagaren, vars ceremoni kommer att äga rum den 30:e oktober, 2010 vid Statsteatern i Göteborg. För juryns nominering mm http://www.hasselbladfoundation.org/the-2010-award-winner/

Se även den mycket angenäma presentation av årets vinnare http://real.gu.se/real/kos/hasselblad/haspres10.mp4

Hasselbladspriset tilldelas varje år till en förtjänt fotograf. Det har delats ut sedan år 1980, efter Erna Hasselblads död. Tillsammans med maken Victor Hasselblad startade hon stiftelsen Erna och Victor Hasselblands stiftelse. Historien bakom deras framgång läser du mer om här: http://www.alltidgot.com/?p=118

“Vad brukar du göra på fritiden då”?
“Lite allt möjligt. Jag går bild och form på gymnasiet och gillar att teckna och måla och sånt”.
“Åh wow, du måste vara jätteduktig”!
“Eh, nej, faktum är att jag inte är så skicklig, inte tekniskt iallafall”.
“Hehe, det tror jag inte på. Kan du inte rita något snyggt på framsidan till min kalender”?

Gulp.

Så står man där och ska skapa fram någonting ur tomma intet med en välvillig person hängandes över pappret. Men det spelar ingen roll hur pushad man blir.

“Gud vad fult det blev. Förlåt! Det verkar som om jag har en dålig ritdag idag”.
“Va? Nej, det blev…snyggt…tycker jag. Du är…jätteduktig! Superfint”!

MEN SNÄLLA NÅN!