hej då tumblr nu flyttar vi
hit:http://lavalandkonst.wordpress.com
Att måla med fotografi
Hittade av en slump detta fotografi på internet, och fastnade direkt för dess måleriska, drömska uttryck. Edward Steichen hette den amerikanska fotografen som tagit bilden föreställande Flatiron Buildning 1904.
Edward Steichen fotograferade runt 1920-och 30-talen för tidningarna Vogue och Vanity fair, och var också curator för ett galleri där bl a Matisse och Picassos verk visades.
I bilden The pond - moonlight ville Steichen uppnå effekten av färgfoto innan den riktiga tekniken för färgfoto etablerats.
Steichens porträtt av skådespelerskan Gloria Swanson
Rita Lundqvist
Jag besökte i kväll Rita Lundqvists utställning som visas på Liljevalch konsthall. Det bjöds på tilltugg, bubbel och en mycket naivistisk konst. Samtliga verk gick i samma färgskala, storlek och motiven var mycket lika varandra. Personligen så faller detta inte i min smak. Jag kan ändå på något sätt förstå vad det är som många gillar med hennes verk. Det är något grått, ärligt, nästintill uppgivet i dem. Detta samtidigt som de är finslipade av ett barnsligt öga.
Som sagt, så gick jag därifrån utan att känna mig riktigt mättad. Jag vet att ett flertal stannade kvar och fortsatte att gräva sig bakom färgens yta. Ta en sväng förbi och se vad du tycker.
http://www.liljevalchs.stockholm.se/default.aspx?id=5695
En association till Monet
På tal om Monet igen. När jag stod där och beskådade hans målningar så kom ännu ett barndomsminne upp i mitt huvud. Jag kom och tänka på filmen “Linnea i målarens trädgård”. Jag minns den som en härlig film och mycket fint tecknad av Lena Andersson. Om jag inte minns fel så handlar den om lilla Linnea som åker till Monets trädgård med sin granne. De har picknick med baguette och dricker röd och gul saft. Kanske dags att se om den?
Rom nästa?
Förra veckan var jag på besök i Rom. Vilken kultur, vilken mat, vilken konst. Till och med italienarna var en klass för sig. Man kan verkligen drunkna i antikens värld, med alla dess fascinerande byggnader och skulpturer. Jag måste verkligen varmt rekommendera alla turist-attraktionerna som staden kan erbjuda: Colosseum, Phantagon med mycket mera. För den som inte orkar läsa på så är turistbuss ett hett tips. Då missar man inget av det viktigaste i alla fall. Sixtinska kapellet, behöver jag säga något mer? Helt klart ett måste! MEN, boka biljetter innan. Kön var annars cirka en kilometer lång. Detta görs enklast genom endast söka på google. Dessutom så kommer man då automatiskt in i St. Peterskyrkan, som även den har lika lång kö.
Det bästa sättet att uppleva staden skulle jag säga är att bara vandra runt och känna doften av kultur berika dina sinnen. Strosa runt och kolla på alla fontäner, torg och gatukonstnärer är mycket underhållande. Det kan bli lite tjatit med den antika andan och då ärGalleria Nazionale d’Arte Moderna något att rekommendera! Det har en mycket bred samling av verk och dessutom ett mycket trevligt café.
Även Claude Monet och andra konstnärer från impressionismen var på besök i staden. Åtminstone deras verk. Självklart tog jag en sväng förbi och blev mycket, mycket glatt överraskad. Jag har alltid haft lite svårt för just denna man Monet. Varför har jag svårt att svara på. Det kan vara ett traumatiskt barndomsminne, då jag som liten blivit “medtvingad” till hans trädgård och samlade verk utanför Paris. Det var kö. Det var varmt. Jag fick ingen glass. Sådana saker sätter sina spår. Hur som helst så förändrades denna åsikt om denna näckrosmålande man. Hans verk är riktigt mysiga och resten av utställningen likaså. Helt klart ett tips till den som ska besöka Rom inom de närmsta veckorna!
utsuddat…
Igår kikade jag snabbt in på utställningen med Maria Miesenbergers foton på Lars Bohman Gallery. Hon ställer ut de sista bilderna i ett stort fotografiskt projekt, “Sverige/Schweden”. (Fotografierna har nu även samlats i en bok med texter av Elfriede Jelinek och Jan-Erik Lundström).
Maria Miesenberger har jobbat på det sättet att hon tar fotografier ur familjens gamla fotoalbum, hennes fars negativ i det här fallet, som hon gör egna kopior på, suddar ut personerna i fotot med svart tusch så att de blir svarta siluetter eller bara väldigt grå och blurriga. Till sist fotar hon av de nya bilderna och arbetar i mörkrum med framkallning för att få fram rätt ljus och skärpa.
Tittar du i ditt eget fotoalbum blir du kanske uppfylld av känslor och minnen. Maria Miesenberger har utgått från något väldigt personligt och mixtrat för att få det allmänmänskligt. För man förstår direkt vad det är för typ av miljö trots att människorna är utsuddade från fotografiet. Till en början funderar man kanske mest på vilka människor hon suddat bort - vilka var/är personerna i hennes familj? Lyckliga? Olyckliga? Men…det går ju inte att få reda på. Snart ersätts de frågorna med frågor om den egna familjen, vilken är min upplevelse i det här? Vem är jag i de här fotona?
Och man känner sig kanske lite rädd och löjlig på samma gång för att man som svensk känner så väl igen dessa typiska miljöer - stranden, barnkammaren, fotbollsplanen…
http://www.gallerilarsbohman.com/artist.asp?art_name=Miesenberger läs mer här om du vill!
Kulturnatt Sthlm
Den 24 april är det Kulturnatt Stockholm, och på programmet finns över 300 olika event, museer, gallerier och teatrar att gå till! För 150 bagis är du inne och får då dessutom billigare inträde till efterfesten som håller igång till sent.
Kolla in detaljer och program på http://www.kulturnatten.se/
fördjupade illustrationer
“Fördjupade studier i katastroffysik” är en bok som blev väldigt i ropet för ett tag sen, skriven av författaren Marisha Pessl. Jag började läsa den nyligen och är redan fast. Bokens berättarröst är Blue som i hela sitt liv har flyttat runt tillsammans med sin pappa som är excentrisk och extraordinär. Precis som hon själv - Blue har läst massvis och är van vid att vara bäst i klassen. Det är svårt för henne att berätta om sitt liv utan att proppa in en massa litterära referenser i meningarna (Tro inte att jag är irriterad, det är bland annat det som gör boken så charmig). Hur som helst ska Blue gå sitt sista high school-år på en ny skola och dras då in i ett mysterium…
Stundtals när jag läser slukar jag sidorna, men då och då blir jag också skeptisk och tycker att den känns lite smörig på något vis. Jag tror det handlar om det något uttjatade temat ny-i-klassen-på-high-school. Men mitt när jag rynkar på näsan börjar jag plötsligt le istället för helt plötsligt kan en illustration dyka upp, mitt i all text. Illustrationerna som ofta föreställer personer i boken är gjorda av Marisha Pessl själv och känns välgenomtänkta och genuina på samma gång. Hon kallar dem så korrekt för “visuella hjälpmedel”. Jättefina! En kul och smart idé som jag önskar att fler författare ville göra.
Ett tips är att gå in på http://calamityphysics.com/main.htm
en hemsida om boken som är jättesnygg. Jag roade mig med att klicka runt men det kanske är allra roligast om man läst hela boken…Där finns iallafall en del teckningar som inte fanns med i boken.
Marisha Pessl
Sammanhängande plötsligt: fragment, dataspel, figurativt, abstrakt, tidens tempo…
Jag var på föreläsning på Konstakademin ikväll. Det var Susanna Slöör som är Konstakademins nya ständige sekreterare som talade om trender i det samtida måleriet. 50 bilder på 50 minuter utgjorde en spännande och inspirerande föreläsning om vad som hänt med måleriet under 90-talet men framförallt 2000 talet och främst de tendenser man ser i konstnärernas verk idag.
(verk av Hans Lannér)
Det var ett väldigt tydligt och okonstlat föredrag som faktiskt bekräftade en del av mina egna reflektioner som kommit upp under olika utställningsbesök det senaste året (har inte riktigt vågat tro på att de reflektionerna stämmer, som ung konstintresserad är man rädd för att ha fel, kanske ibland med rätta? Notera ibland). Det handlar om att många konstnärer idag jobbar i en stil som kanske bäst beskrivs som “figuration i abstrakt form”. Målningarna är oftast föreställande till viss del - men bitarna är ihopsatta på ett nytt sätt, i fragmentariska delar, som bildar en antingen drömsk eller motsägelsefull bild. Ett exempel på en bild med motsägande teman är “Hitler och drömköket” målad av Dick Bengtsson, där Hitler står med en tankebubbla visandes ett snyggt kök. Mycket spännande!
Andra konstnärer som tas upp är tillexempel Linn Fernström, Gunnel Wåhlstrand, Anastasia Ax, Neo Rauch, Elisabeth Peyton, Astrid Sylwan, Matthew Ritchie, Kristoffer Zetterstrand och Kristin Baker.
Susanna Slöör pratar om en vilja som tydligt framkommer i många av målningarna: en vilja att skapa bilder så som de kanske ser ut i våra hjärnor - fragmentariska, många bilder i ett. I hjärnan lever olika uttryck, tankar och färger. Ingen entydighet här inte!
Det är ofta målat så det ser ut som om vissa delar var inklistrade som i ett collage, ja, det är nog framförallt det jag har funderat över efter att ha varit runt på olika utställningar den senaste tiden (Utan att ha gått djupare in på någon innebörd av denna trend).
Det är enligt Slöör, tydligt att många konstnärer tagit inspiration från moderna medel som dataspel och grafitti men att det samtidigt finns en vurm för att utöva hantverket med teknisk skicklighet, att jobba länge med ett och samma verk, som man gjorde förr. Det kan vara en reaktion mot tidens tempo, att man faktiskt tar sin tid för att göra det klart och göra det bra. Susanna Slöör ser både positivt och negativt på detta: Det är ett intressant fenomen och en bra reaktion men samtidigt är det tråkigt att betraktarna oftast fastnar för det som verkar vara tekniskt skickligt gjort, när det idag kan ta ett par minuter att göra en bild som ser extremt noggrannt gjord ut (photoshop etc.)
Perspektiven satta ur spel! Ett tillbakagående till ett lite mer poetiskt, aningens mer abstrakt bildarbete, ett sorts “färgdiktande” är något Susanna Slöör märker av nu.
Plötsligt får man ett tydligare sammanhang som gör det ännu mer intressant att följa vad som händer i konstens värld. Man vet aldrig…
(Målning av Karin Wikström)
(Målning av Neo Rauch)
(Målning av Karin Mamma Andersson)
Bilderna är alla från www.omkonst.com
.
Jag såg Annie Liebovitz’ utställning A Photographer’s life 1990-2005 på C/O Berlin, i just Berlin förra året. Det var en outtömlig ström av artister, skådisar, politiker och författare på bilderna. Legender, ikoner, hennes familj, sjukdom och lycka. Sorg och sex. En dokumentär om henne fick man dessutom se, och jag blev otroligt rörd av vilken stark person hon är och hur hon ser på sitt yrke som fotograf.
Det var framförallt den ena delen av utställningen jag fastnade för, den om hennes familj och vänner. Enkelheten, allvaret och känslosamheten i bilderna tilltalade mig mycket. De andra bilderna, på diverse kändisar, var inte riktigt min grej, men jag kan samtidigt beundra henne för hennes förmåga att tillföra så mycket till en bild som av en annan fotograf skulle bli allt för enkel, och alltför intetsägande. Den geniala enkelheten är enligt mig hennes signum, och därför kändes det lite trist att se att hennes arbete har utvecklas till något helt annat på senare år. Men, som sagt, hon är ju fortfarande beundransvärd.
Hur som helst, Fotografiska i Stockholm öppnar med hennes utställning i maj. Så gå nu dit.
Koppar i Underlandisk anda
På tal om Alice i Underlandet som Lovisa tidigare nämnde så firar Musselmalet Megas tioårs-jubeleum. Detta firas med en utställning med såväl klassiska serviser som nyskapade med inspiration från Alice i Underlandets tekalas.
mer info: http://www.designgalleriet.com/
“Alice dreams that she sees the White Rabbit and follows him down the Rabbit-hole, into the Hall of Many Doors.”
Alice i Underlandet anno 1903. Stumfilm förstås, men tänka sig att man kunde krympa Alice redan då. Specialeffekterna fanns alltså 107 år innan Tim Burtons 3D-film kom upp på bioduken…
Japan gånger tre
Ett möte med ett proffs
För ett tag sedan så var jag på väg till Carl Malmstensskolan på Lidingö. Jag var sen för Lidingöbanan ville inte komma i tid på grund av kylan. Men när jag tillslut klivit av och närmade mig den snygga, nybyggda skolbyggnaden i mörkret såg jag hur mycket folk som trängdes därinne och jag blev på en gång väldigt förväntansfull. Jag kom dit för att titta på en föreläsning som hölls av “boxmaking”-mästaren Mr Norio Tanno, från Japan. Hans profession är att tillverka små finmejslade och enormt avancerade askar i trä.
Rummet var verkligen proppfullt och jag trängde mig fram och försökte kika in. Först kunde jag inte se Mr Tanno själv, utan hörde bara rösten en aning men efter en stund kom jag in i rummet och det var verkligen en upplevelse. Först häpnar jag över Mr Tannos engelska som är ganska hackig, han har svårt att hitta orden, men till sin hjälp har han en powerpoint med engelska meningar till bilderna, som han kan läsa ifrån. Han skrattar mycket, gör gester och verkar väldigt ödmjuk.
Det som slår en efter ett tag är att han verkar ha någon sorts aura runt omkring sig som också smittar. Det gör att föredraget blir enormt lyckat, den hackiga engelskan är inget problem (det är snarare befriande för lyssnarna) och jag går därifrån med en känsla av upprymdhet, full av inspiration. Det måste ha och göra med Mr Tannos dragningskraft till det egna arbetet, både den och resultatet av arbetet är så imponerande! Man får en stark längtan efter att riktigt gräva ner sig i ett eget intresse och sträva efter att bli sådär riktigt riktigt bra.
Efteråt får jag hastigt och plötsligt chansen att prata lite med honom. Jag träffar också handledaren jag hade på min prao på ett möbelsnickeri för några år sen, Leif Burman, som också är proffs på att tillverka askar i trä och har jobbat mycket tillsammans med Tanno. Jag blir introducerad och jag hinner säga att jag verkligen gillade hans föreläsning. När han frågar om jag själv håller på med trä måste jag tyvärr svara “inte så mycket tyvärr”. Trots det blir jag inbjuden till hans verkstad/workshop, om jag eventuellt skulle komma till Japan någon gång.
Tokyo Stories
“Tokyo Stories”- utställningen som nu befinner sig högst upp i Kulturhuset är en fantastisk samling svartvita fotografier från en otroligt spännande stad. De är tagna av tre olika fotografer och tar med sig betraktaren till en stad i förändring, en stad där många många människor lever så väldigt olika liv. Det är just det som gör utställningen så berörande, alla fantastiska människoporträtt. Ett litet barn i en stor park, en man väntandes i en lång kö till telefonkiosken, studenter i vilda protester på gatan, propra politiker på rad, vackra geishor, ett smutsigt gatubarn med en cigarett i mungipan, avklädda dansöser bakom som dricker bakom kulisserna, ett par på café…
Ja, bilderna från gatulivet i Tokyo, under perioder från 30-talet och framåt, rymmer fantastiska historier som jag vill veta mer om efter att ha gått länge bland fotona. Vilka var/är alla dessa personer? En innehållsrik stadsvandring, helt klart.
Och så ett litet sidospår…
För övrigt så är jag helt såld på Haruki Murakamis böcker (nu när jag ändå är igång på tema Japan, han är en av Japans främsta författare). De är inte kloka! Jag har läst 4 av dem och jag fullkomligt slukade dem alla. Ska man läsa en bok under en lång tågresa så ska man läsa exempelvis “Norwegian Wood” av honom. Jag gjorde det och istället för att uttråkad sitta och trumma med fingrarna på rutan varvat med att känna mig åksjuk, satt jag besatt och vände blad och läste. Men det är en helt annan historia…
Dramaten
Det ser visserligen inte såhär trevligt ut utanför dramaten nu i dagarna. Men bilden var så rolig att jag inte kunde låta bli, nollåttornas lördagsnöje heter den tydligen. Iallafall, så var jag i lördags och såg Höstsonaten på dramaten och det var så kul att gå på teater, och den var väldigt bra dessutom. Jag har sedan funderat lite kring priserna på dramaten, biljetten till höstsonaten kostade som de flesta av deras föreställningar för mig som ungdom (ungdom är till och med 26 år), 100 kr. Det kostar ungefär som att gå på bio, vilket är ganska trevligt och känns värt pengarna. Så nu har jag lovat mig själv att hädanefter blanda upp mina biobesök med lite teater.
Tips: Nordiska museets modemakt - 300 år av kläder
Ikväll var jag på studiebesök med kursen jag studerar och såg Nordiska museets nya satsning, “Modemakt - 300 år av kläder”. Det är en utställning som kommer pågå tillsvidare på museet, med kläder från tre olika årtionden, 1780-, 1860- och 1960-talen, epoker då t.ex. nya idéströmningar kom att påverka modet, och modet i sin tur satte sin prägel på samhället.
Vi hörde också utställningen projektledare och formgivare berätta om arbetet bakom projektet. Det är intressant att det ligger så mycket arbete bakom vår helhetsuppfattning av en utställning, i det här fallet spelade ljusättning stor roll, tematiskt skiftande golv och dockor gjorda utifrån levande dansare.
På lördag den 13 mars har Nordiska museet en speciell modedag, med bl a föreläsningar, klädbyten och modevisning: http://www.nordiskamuseet.se/Publication.asp?publicationid=13234&cat=432&catName=WWW%2EMode&topmenu=142
← Older Entries
Page 1 of 6
